— Elsa följer oss i motorbåten. Jag är en vän till Melón. Vi styra hemåt nu.
Limburg sprang upp.
— Melón sade Ni, Melón! Han skall dö, det har jag svurit och nu skall också Ni följa med!
Limburg grep Corpwieth om strupen. Han var stark och hans seniga fingrar borrade sig in i Corpwieths hals. Corpwieth släppte taget kring rorkulten, benen veko sig under honom och han föll. Limburg tryckte sitt knä mot hans bröst, stirrade honom i ansiktet och väste!
— Vill du dö före oss så må det ske! Och hans tag kring Corpwieths strupe blev allt fastare.
Men båten hade lovat upp i vinden, storskotet hade löpt ut och nu slog bommen över med en våldsam kraft. Den gav Limburg ett slag över örat och han föll ihop som en säck. Hans händer slappnade kring Corpwieths strupe och denne reste sig. Med en van seglares skicklighet skotade han an storseglet och styrde in mot Villinge. Limburg rörde sig icke. Motorbåten följde tätt i kölvattnet. Vid första ångbåtsbrygga lade Corpwieth till. Motorbåten lade sig vid sidan.
— Är far död, frågade Elsa sakta.
— Nej, han lever, men jag tror inte han har långt kvar. Vågar Ni taga honom ombord och ensam föra honom till staden? Han måste genast få vård.
— Jag kan nog göra så mycket, svarade Elsa. Jag för honom hem. På det sättet får han snabbast hjälp.
— Ni är klok och modig, sade Corpwieth. Finner Ni vägen genom Degerö kanal? Den vägen är bäst.