— Nej, han misstänkte intet. Han hade inbillat mig att han var på väg till en milliardörs bibliotek i Newyork. Han ansåg att jag nu sökte honom där.
— Jag tror er, sade Corpwieth. Nu skall jag göra mitt bästa för att taga reda på boken. Finner jag den, skall jag deponera den på ett säkert ställe. Emellertid gäller det att hindra vidare besök av spionen. Biblioteket kan icke varje natt behandlas på detta sätt.
— Han kommer knappast hit de första nätterna, sade den unga fursten inne i hissburen. Han är rädd nu. Men stäng balkongdörrarna och låt ljuset brinna hela natten, så kan ni vara fullt säker.
— Ert råd är gott, sade Corpwieth. Låtom oss emellertid nu taga reda på boken. Vi kunna göra det metodiskt såsom det egnar och anstår en biblioteksman. Vet ni när bokhandlaren sålde böckerna åt oss?
— År 1885.
— Då skola vi söka i accessionskatalogen för det året. Arbetet blir drygt, men det lönar sig kanske. Jag ger er friheten mot att ni låter mig söka efter boken. Jag litar på er, jag hoppas ni litar på mig.
— Ja, sade en fast röst i hissen.
— Då gå vi nu i säng. Jag begynner arbetet i morgon. Vilket slag av böcker ägde er far?
— Han samlade på allt. Han hade ingen specialitet. Jo, han köpte blott nyutkomna böcker och valde alltid de dyraste. Han läste dem aldrig, men tyckte om arbeten i många delar — det prydde rummet, sade han.
Corpwieth drog ut tysken ur hissen, lösgjorde hans armar och ben och reste upp honom. Han var styv och smått vimmelkantig. Snart repade han sig dock och tryckte Corpwieths hand. Tack, sade han, jag skall komma hit varje dag och fråga efter er. Finner ni någonting så hoppas jag få veta det. Och saken förblir naturligtvis en hemlighet.