Hennes uppträdande åstadkom genast ett livligare tempo på scenen. Men Corpwieth kunde märka att allt icke var som sig borde. Replikerna hakade upp sig i omotiverade pauser; de medspelande tycktes ömsom söka varandra och divan med förundrade blickar. Hon iakttog tydligen inte sceneriet. Hon drogs liksom av en oemotståndlig makt mot högra sidan av scenen, hon strävade ditåt t.o.m. när situationen stred däremot, och en gång stod hon så långt framme i scenöppningen, att man tydligt kunde se formen och enskildheterna av det blixtrande smycke hon bar kring sin hals. Det var ett präktigt briljanthalsband, sammanhållet framtill av en femuddad stjärna. I rampens mångfärgade ljus skimrade det med regnbågsglans. Hennes smala, nervösa fingrar lekte ständigt över det.
Corpwieth brydde sin hjärna med att söka orsaken till denna påfallande störing i samspelet. Han kunde ej slå sig till ro med förklaringen att det var blott ett nervöst infall, en tillfällig irritation eller en meningslös nyck. Det hela hade över sig något avsiktligt, något överlagt, som utmanade hans psykologiska skarpsinne. Förhållandet måste ha någon särskild grund, en anledning, som för skådespelerskan betydde mer än illusionen på scenen. Hon ville något. Men vad —?
Ridån gick ned och lamporna tändes. Corpwieth såg sig omkring, med ögonen ännu svidande av den plötsliga övergången från mörker till ljus.
II.
Parterren var skäligen väl fylld, likaså logerna närmast ingången. Där satt huvudstadens mondäna premiärpublik, den som kom för sin egen skull lika mycket som för föreställningens och som hade både råd och vilja att beundra och låta sig beundras till högsta biljettpris. Närmare scenen voro däremot blott de främre platserna upptagna och uppåt raderna glesnade publiken alltmer för att sist bli helt borta i ett gapande tomt galleri, med några nyfikna huvuden här och där sträckta över balustraden. Det var tydligt att skådespelerskan ej slagit igenom. Språket och de uppskruvade prisen hade avskräckt den stora allmänheten.
Corpwieth överfor hastigt logeraden till höger. Det var damer i ljusa, eleganta toaletter, moderna i fjol på kontinenten, men ännu fullt i nivå med de högsta fordringar på Helsingfors nordliga breddgrad. Herrarna sutto dästa och tunga bakom buckliga skjortbröst. En teaterafton var för de flesta av dem blott en behaglig siesta mellan middagen och supén. Konversationen gick trögt. Man kände varandra till punkt och pricka. Man träffades överallt, var dag, som en enda intim familj. Man hade en gång för alla placerat sig — så i samhället som på teatern — och man gjorde sig icke vidare någon möda. Man var helt enkelt, existerade som ett faktum — och fann sig tillfreds därmed, hade ingen annan åstundan.
De flesta voro Corpwieth bekanta till namnet, men personligen kände
han endast få. Hans blick gled flyktigt förbi de likgiltiga ansiktena.
Den stannade vid den andra logen från scenen. Satt icke friherrinnan
Stjernsvärd där och talade ivrigt inåt logen?
Corpwieth såg två häradshövdingar på främsta länstolsraden vända sig om och se upp emot henne för att därpå intresserat meddela sig med varandra. Han förstod vad saken gällde. Han hade själv i eftermiddagstidningen läst friherrinnans annons om sitt förlorade halssmycke som hon burit i går på teatern. Hela staden kände det. Det var lika allmänt bekant som beundrat: ett dyrbart, briljanterat halsband bärande symbolen av hennes namn — en stjärna och ett svärd i konstfullt juvelerararbete.
Nu vände friherrinnan sig om och såg ut över salongen. Corpwieth betraktade hennes hals. Liksom för att betona sin förlust bar hon i kväll, mot vanligheten, höghalsad klädning. Hon hade en ovanligt hög färg på kinderna och flyttade sig otåligt på stolen. Gjorde hon ej ett tecken? Corpwieth hälsade och kände inviten i hennes ögon. Han hade en gång varit i tillfälle att göra henne en tjänst när hon ville undanrödja spåren av en politisk obetänksamhet, begången av hennes man. Jo, hon kallade igen bakom solfjädern.
Han trädde in i logen. Friherrinnan hälsade med ett förbindligt småleende.