— Låt oss söka avgöra, sade herr Corpwieth, vilka de båda andra vid spegelbordet kunna vara; på detta sätt öva vi våra gåvor. Han till höger, som under halvslutna ögonlock på ett ganska försåtligt sätt iakttar de båda andra, också han med en yruracbat i gipan, ja, det kan blott vara journalisten Bergman — mycket riktigt, nu plottrar han på menyn, gamla vanan att skriva på matsedlar. Och den tredje? Ser man på, också han sitter och petar med en blyertspenna — det var då ett fruktansvärt litterärt sällskap. Herr Corpwieth tänkte med deltagande på vännen och kritikern H.N., som om lyckan var god kanske nu fick någon extra volym att recensera till julen, eventuellt en novellsamling med de tre herrarne som gemensamma upphovsmän. Att de besjälades av en stark gemensamhetskänsla var tydligt, ty just nu meddelade de herr Wagner sin avsikt att på tremanhand dela en pilaff.
— Men nej, han skriver tydligen inte. Han ser upp och han ser ner, han drar ett streck nu och ett streck då — han tecknar. Nu har jag det, det är utan tvivel gentleman-karrikatyrtecknaren Birger Dahl! Att döma av hans välbalancerade, förnöjda ansiktsuttryck har han brytt ut sin vanliga knock me down mot en pick me up. Såvida inte den sybaritiske unge mannen rentav har en kiss me quick i tankarna!
Herr Corpwieth rodnade över sin frivola reflexion, och han skyndade att dränka sin förvirring i en ny klunk ur det outtömliga glaset, det var visst redan den tredje sedan mindre än en timme.
Ceremonien utföll till hans fulla belåtenhet, och han återgick till sina iakttagelser. Offret för herr Dahls ritstift? Det var tydligen någon vid bordet, som upptar väggstumpen till höger om den grönglaserade kakelugnen.
Med den borne detektivens intuitiva blick för den anmärkningsvärda detaljen observerade den för Cataniförhållandena främmande herr Corpwieth genast den åtting, som ensam intog bordets mittpunkt, och som i en annan lokal än detta konstnärs- och journalistlocus icke hade förefallit så demonstrativt, så omöjligt mikroskopisk. Därnäst fångade herr Corpwieths tränade blick synen av tre enorma glas, tre väldiga kupor i vilka glänste några droppar av en oljig vätska — "cognac Martel från 1812", avgjorde herr Corpwieth beslutsamt, återkallande i sitt minne en reminiscens från det kulinariska samtal han fört med amanuensen Bergdahl, vid den frukostmiddag varmed denne givit äventyret med päronstjälken dess naturliga epilog. De mänskliga accessoirerna till den lilla flaskan och de stora glasen utgjordes av trenne affabelt konverserande herrar.
Herr Corpwieth gled med en ormlik rörelse fram över soffan — det slitna och följaktligen hala ovantåget gynnade i hög grad denna manöver — och det lyckades honom att på något övernaturligt sätt låta blicken svepa förbi pelaren, som skymde utsikten, och mellan huvudena på de tjugofem medlemmar av Flora och Fauna-sällskapet hvilka under doktor Fjäderlöfs entusiasmerande ledning dryftade naturens under vid ett långt bord mitt i salen.
— Ha! idel bekanta!
Vid kakelugnsbordet företedde i själva verket herr Nässellöf sin distingerade profil och sin aristokratiska hållning, medan den långe ynglingen herr Söderholm kröp i hop på sin stol på det för honom karakteristiska sättet. En tung lock vällde fram över pannan, hans djupa blick förrådde att det hörde till hans vanor att tänka; medan det känsliga draget kring munnen talade om, att han om lyckan var god kanske också var en poet.
— En intressant företeelse, mediterade herr Corpwieth, just så bör han se ut, den lovande politikern, som med sin efter den moderna psykologiska vetenskapens alla regler uppbyggda avhandling om den finska gubbålderns optimism för ett par år sedan frambesvor en diskussion, som rasade i sju månader.
Herr Corpwieth läskade sig efter denna långa tankesats och beslöt med det strängt metodiska sinne som utmärker honom, att identifiera också den tredje av de tre och så tända sin detektivlampa och uppsöka sin paulun.