En okänd person hade trätt fram till hans bord!
II.
Det var en imponerande företeelse. Den okändes väldiga kropp var höljd i en raggig päls av övernaturlig tjocklek och vidd; hans kolossala fötter voro instuckna i lädergaloscher av, föreföll det, hittills aldrig skådade dimensioner, och någonstädes högt uppe i luften — herr Corpwieth hisnade då han lät blicken gå mot höjden — kröntes verket av ett huvud bevuxet med någon hårliknande buskväxt.
Den okände motsvarade fullkomligt den bild av jätten Bumburrifex, som med skräck och fasa hade uppfyllt herr Corpwieths gröna barndom för några år sedan, och han skulle just mekaniskt se sig om efter makan Bumburra, då den okände tog till ordet.
— Jag såg att ni hälsade på herrarna därborta, sade han, och då måste ni väl vara herr Corpwieth. Herr Nässellöf och herr Melón fylla hos mig sitt behov av den utmärkta crême pour le rhume de cerveau, ett klassiskt medel, säga de. Jag misstänkte er genast, tillfogade han, men kände mig inte säker på min sak och tänkte redan gå.
Jätten drog krampaktigt in luften genom näsborrarna.
— Men vad är det? frågade han halvt för sig själf. Det luktar rentav som kristet blod.
Herr Corpwieth ryste. Men i nästa ögonblick påminde han sig att han just lagt märke till en tallrik svensk svartsoppa på den distingerade militärens bord i grannskapet. Han återfann i ett nu hela sin vanliga säkerhet.
— Pardon? sade herr Corpwieth milt förebrående.
— Ni har rätt, svarade den okände. Ursäkta för all del! Mitt namn är
Malm, Nikodemus Malm.