Öfra bottnen, d.v.s. vinden, egde tvenne afskrankningar, benämda "kammarn" och "loftet", och dispositionsrätten öfver dessa något luftiga boningar var upplåten åt herr Lönners tvenne yngre barn. Nanny residerade i kammarn, hvaremot loftet innehades af hennes bror Calle, bland grannarna i dagligt tal känd under namnet "fanten" och vid påfallande omständigheter äfven kallad "galne Calle", ehuru man skulle haft svårt att bland de vansinniga påträffa någon så klok som den beskedlige Calle.
Genom hela boningen gick en anda af synbar torftighet, men derjemte fans der ock en anda af trefnad och renhet.
Det löfvade golfvet, de blankskurade borden och den stora syrénqvasten i rosiga muggen på spiskanten voro, då dertill summerades de hvita nät-gardinerna, knutna af Nanny, och det rödrutiga soff-öfverdraget, väfdt af svärdottern, allt bevis hvilka tillkännagåfvo att invånarne i denna boning egde den smak och den fallenhet, som förstår att göra hemmet behagligt med det lilla.
Vid samma tid som Nanny beredde sig att visa den unge främlingen vägen, finna vi den gamle Lönner — en för sin redbara vandel allmänt aktad gubbe — sittande på sängen i sin egen kammare.
Försvagad af år och månget bittert bekymmer, det han ej spårlöst kunnat bekämpa, bibehöll han likväl ännu den mildhet och tåliga fördragsamhet, som alltid utgjort grunden för hans karakter.
Hans långa hvita hår nedföll kring ett ansigte, hvars vackra drag icke voro alldeles utplånade; och under det han med ett uttryck, som förrådde på en gång värdighet och nöje, smackade på munstycket af sin lilla tobakspipa, riktades hans ögon tid efter annan på en ung välväxt qvinna, hvilken satt i gubbens länstol och läste högt ur ett bref, som nyss anländt.
Detta bref, hvilket förde Göteborgs poststämpel, var från den gamles äldste son, den unga qvinnans man, styrman Ragnar Lönner, som för tre månader sedan tagit farväl af de sina.
Under det läsningen fortgick, lekte i ena hörnet af rummet trenne barn, hvilka kommit i batalj om eganderätten till en stackars vindtorkad gädda.
I andra hörnet satt Calle — en lång yngling med ett obeskrifligt småroligt och enfaldigt ansigte — och blickade under lugg, än i taket och än på barnen, allt medan han ändå ganska väl lyssnade till hvad svägerskan läste, ty Calle var icke så enfaldig som folket trodde, fastän han ständigt småskrattade på sitt eget sätt och icke tog sig af någon annan lärdom än att sköta jordtorfvan, på hvilken han uppväxt.
"Magda", sade gubben, i det han kastade ett nytt kärleksfullt ögonkast på sin sonhustru, den raska och ömsinta Magdalena, "jag menar att du läser om brefvet en gång till — det är son, som har hjertat på rätta stället!"