Du skall framföra alla ömma helsningar till far först och sist och
så till syskonen och barnen från
din trogne man Ragnar Lönner.
P.S. I klara stillsamma nätter, då jag har vakten, ser jag dig gunga i kölvattnet efter fartyget. Men är det dimma och mörker, då tittar du fram rakt vid min sida, och ljuset från nakterhuset lyser då så innerligt vackert på dig. Jag ser också lille Konrad som en stor fyr geschvindt springa i vanterna — men nu får jag belägga, annars, märker jag, går jag åter till segels.
Då Magda läste den afdelningen i brefvet, som hennes Ragnar kallat ett ord apart, sväfvade hon på rösten, och så hade hon äfven gjort, då hon läste samma sak förra gången.
"Jag ville önska", yttrade hon, innan gubben hann säga något, "att Ragnar skickat penningarna i brefvet! Det är nu öfver tre veckor som far icke smakat annat än fisk, bröd och potatis — ack, den som kunde skaffa lite kött!"
"Åh, prat, barn — fisken är en välsignad föda."
"Men kraftlös. Jag vet ej hvad jag ville ge till, om jag hade en orre eller en hare — det vore väl icke hela verlden. Men hvem törs tänka på det: allt skall till herrgården!"
"Gud gifve att vi ej hade värre från herrgården, än det att de behålla hvad som icke är för fattigt folk!"
"Nå, det vet jag visst — när Ragnar är hemma om vintern, skjuter han ju till månget godt mål!"
"Ja, men jag säger att Ragnar, som gjort hemgång på Almviks egor, må vara glad om ej patron stjäl sig in på hans tillbaka! Det är icke nu så som det var den tiden, då Almvik var i sitt gamla herrskaps ego."