Patronen, som före utfartens början fått en allvarsam lexa för det han jemt ville ligga och sofva, i stället att, såsom det tillkomme honom, hitta på något som kunde roa alla, d.v.s. frun och enda klenoden, lille Eugen Ulrik … patronen, upprepa vi, var nu föga disponerad att göra sig älskvärd.
Han visste väl att han i allt måste lyda, men likt ett egensinnigt barn, som fått befallning att qvarblifva i skamvrån, tills det ångrat sig, beslöt han att — figurligt taladt — hellre qvarblifva der hela dagen, än godvilligt anse sig öfvervunnen.
Det var ändå en opposition!
Knappt torde det behöfva erinras att herr patronen skulle förhållit sig på annat sätt, om ett annat fel varit i fråga — men nu hade han blott sofvit.
"Bevars," sade frun, som satt der i trillan styf som en solros med parasollen i vädret, "bevars, hvad du är för en älskvärd man!"
Detta ämne hörde till fruns älsklings-temata.
"Jag sköter ju tömmarna!"
"Behöfver du derför sitta som en gärdsgårdsstör?" (Tystnad.)
"Nå, jag måtte säga, du har ett sätt att vara, som icke lär väcka afund … om någon händelsevis såge oss — det vill säga dig, men icke mig — kunde man lätt falla på den idén att du vore gift med en gammal käring!"
"Nå, kära Ulrique-Eugenie!"