Fiske utgjorde just ett af vår patronessas älsklingsnöjen, ehuru hon sjelf aldrig försökte det oftare än då hon, i förtrytelsen öfver sin mans dumma otur, häftigt slängde bort parasollen och ryckte metspöet till sig. Och vare sig då att herrskarinnan på nedra bottnen ville visa en artighet mot regerande drottningen i öfra regionerna — man känner att damerna sins emellan äro fallna för ceremonier — eller att någon liten ströfkår blifvit efter och sålunda råkat falla i fiendens händer … allt nog: fru Ulrique-Eugenie hade vanligtvis tur; men hon nyttjade icke sin förmånsrätt, för att ej, såsom hon sade, komma sin man att rodna.
Då patronen hann ned, stod hans ömma maka redan färdig med lille Jean-Ulrik vid handen, och för den äkta mannen återstod ej annat än att hjelpa sina skatter i båten och att sedan han rott ut så långt som hans hustru funnit lämpligt, släppa årorna och fälla metrefven.
"Det är då bra besynnerligt, min käre Fabian, att du jemt förhåller dig som en automat, när du fiskar!"
Med denna förebråelse öppnade patronessan sina klagoslussar, hvilka synnerligast under alla promenader fingo sin fulla frihet.
"En automat, min vän?"
"En stock, en verklig stock … du vänder ej ens på hufvudet — det är precist som om du vore ensam i båten och din hustrus sällskap vore det tråkigaste du visste!"
"Men, kära du, jag måste ju vara uppmärksam på när det nappar! Ifall jag jemt vände mig om…"
"… så förlorade du väl derföre icke känseln? Men du tycker om att det för folk, som vi kunna möta, ser ut som om du vore herre åtminstone i båten, i brist på bättre — stackars man, så enfaldigt!"
"Kära Ulrique-Eugenie, blir det jag som skall uppbära hvad du sparade din systerson — jag tycker…"
"Nå, hvad tycker du?"