»Nej för all den del. Vi måtte i land för varenda kväll å dansa så länge vi låg där — di kom å hämta oss mä storslupen sin varenda dag sen arbetet var slut — för ätter den midsommarafton gav dom blankt håken i allt va magdans hette å ville bara gå gammalvalsen. Å ja säjer bara dä, att hadde vi fått lega en månads tid te där å lasta, så skulle ja lärt varenda käring på hela Madagaskar te dansa gammalvals, å skulle djädrar i mej ha gått polketten mä drottningen deras mä, äss ho hadde exmera te komma ner från Tananarivo för te hälsa på oss. Dä ä tvärsäkert dä», sa Matts Häger.
MED PIKSTAVAR OCH SÄLJÄRN
»Om ja har varit mä i skälisen», skrattade Sörgårds Matts-Alfred som svar på min fråga i det han böjde sig fram och firade något på fockskotet, vilket var belagt omkring en pinne på underkant av toften närmast framför honom, »jo, här sitter allt gubben ska han si, som har slakta gråskälsgrisar i sin dar, å dä stora som di värsta dragonkampar ändån, var lugn för dä. Pojka där oppe på fyrn, di skräpper nog å skroderar, att di har dräpt skäl, men va ä dä för konst te ro sej vackert ner å skjuta en eller annan, som har krypi opp å ligger å snusar å sover på Travarebulten eller Södertrissa, som dom gör dom där fyrkarlarna. Nej, annat va dä för en tjuge år sen, när dä va riktiga vintrar, så have bar köra å gå miltals ut, då va de skälfångst, ska ja tala om, å dä så pass, så di här pojkspolinga skulle bli bleka om näsa, om di finge va mä om tocke.»
Matts-Alfred och jag hadde varit uppe till Understens fyr med en del grejor åt hans son, som var fyrvaktare däruppe, och voro nu på hemväg slörande undan för en frisk, byig nordväst. Det sjöng, knakade och knäppte i halsar, barduner och skot, det porlade, fräste och bubblade i lä, där relingen esomoftast låg så gott som i vattenytan av pressningen och saltstänket yrde gång efter annan upp, så att nedre hälften av seglen voro genomvåta, och det droppade och rann från underliken. Gubben satt bort i aktern i svart oljerock och dito sydväst och seglade som en herrekarl i den hårda, ojämna vinden, under det att jag höll till midskepps och sysslade med öskaret, vilket ofta nog behövde tagas i bruk.
Dagen före vår ankomst hade tvenne av fyrpersonalen skjutit var sin gråsäl på en av de kringliggande klabbarna och hade om och om igen berättat, hur den märkliga jakten tillgick. Jag såg att gubben Matts klev omkring och fnyste smått ringaktande, men samtidigt åtskilligt avundsjukt på de lyckliga skyttarna, och passade därför på tillfället att under hemfärden »dra upp» honom, för att få en historia till livs från hans mångåriga jägareliv ute i havet.
»Den bästa skälfångst, ja ha varit mä om», började gubben i det han hasade sig bättre upp till lovart och flyttade vänstra foten längre upp på ett av spanten, »dä va en vinter, när vi va över te Åland en gång mä nåra passagerare, finn-amerikaner, som skulle hem å hälsa på. Vi va fyra man högt, som forsla dom över, å dä va pojkar som stog i alla väder, för dä va jag, Herman Flink, Guttorm Hård å Anders Andersson i Lillängen. Flink, dä va en varg te karl te vara stark, må han tro, å sin överman träffa han aldrig, så länge han levde, å ja såg’en en gång, när han sprang opp för två bodtrapper mä e tunna ärter på vardera axeln å en karl tvärsöver på nacken dessutom. Om somrarna for han som styrman på Östersjöskuter, å när di gick ur hamn å skulle sätta segel, så sträckte han ensam på stortoppen, mens alla dom andre sträckte på för’n. Han hade krafter han.»
»Ja, det var mig en best.»
»Jo var lugn. Nå, se’n vi hadde satt våra passagerare lyckligt och väl i land å fått oss nattlogis å vilat opp oss, skulle vi te knoga hemöver, men när vi kom ut i isen, så tyckte allt Guttorm, han, att vi borde fresta å få någe färskt kött mä oss tebaks, å dä va vi mä på. I ställe för å ta kursen väst-sydväst, som vi annars skulle ha gjort, stack vi iväg nordost å drog oppåt Märket till, för omkring hällarna där bruka dä alltid te vara gott om skäl. På den tiden fanns inte nå’n fyr däroppe på storhällan, utan bara en järnstång i berge mä e tunna på, som sjömärke, sir han. Nu låg dä skravelis mitt i gatte mellan Understen å Märket, men se’n närmare land låg dä blåsis, som va stark nog te bära oss å båten, å som va slät å fin som ett golv. Nåja, vi drog å drog å titta oss omkring ätter skäl, å te sist fick ja väl si i kikarn, att dä låg två storskälar å en kut oppe ve sin brunn nord på ett stort isröse. Nu va dä ingen som hadde gevär mä sej mer än ja, å dä va en grannlåtsbössa, ja hadde den tiden, ska han si. Ho va beställd i Österrike å hadde åttkantig pipa å va graverad å utkrusad överallt å sköt alldeles obegripligt väl. Lode som ja brukte te’na, va inte större än en dryg ärt, men döda gjorde dä, om dä sattes in rätt, kan han vara säker på.»