»Och se’n bar det hemöver?»
»Nej för all del. Vi stack allt över te Understen ett tag först — men dä va rackarn va han tar te å blåsa — undras mej om vi inte skulle minska segel lite, så går ho bättre. Ho ä nog så lovgirig, ska ja tala om, å tar ju in vatten som ett h’as. Lyft ur spristången, han, så får ho gå för focken å tresnibben.»
I en handvändning fick jag spristångsfoten ur stroppen och ögat däruppe i överliket lossnade själv vid slagen, som seglet gjorde, när gubben körde båten upp i vind. Sedan jag därefter fångat den lösa, slående delen av duken, najade jag ögat i överliket hårt ned till masten och då Matts-Alfred därefter föll av till den ursprungliga kursen, låg båten lätt på rodret och bättre på rät köl, men rusade ändå fram genom vattnet, så skummet sprutade om stäven. Det syntes tydligt att vintern var i antågande på allvar, ty luften var blygrå och tung och de bläcksvarta molnen i nordväst verkade rent av snödigra. Havet var askgrått och de vältrande böljornas toppar voro kantade av fräsande skumkammar, som ibland sprutades bort i en kaskad av vattenpärlor, då stormilarna från de hårda byarna jagade fram över ytan. Det kokade och sjöd vid skärens lovartsidor, där sjön låg på, och de vresiga martallarnas kronor böjde sig djupt, då byarna sopade fram, under det att dånet utifrån de yttre känningarna växte allt starkare och starkare.
»Dä artar sej te busväder», sa Matts-Alfred i det han vred sig något om och såg upp till lovart, »men vi har goa grejer te segla på, så vi står oss nog.»
»Visst. Med den här segelytan klara vi oss länge. Men hur var det med säljakten uppåt Understenshållet?»
»Jo, vi hadde ingenting stort att syssla mä hemma under di första dagarna, så vi tyckte vi gärna kunde hålla te lite uti skälisen, ätter som vi nu en gång va där, å därför basa vi iväg rätt över te Understen för å komma ut därifrån å nordpå dan ätter. Gott logis fick vi, när vi kom dit, för vi va ju kända mä folke, å nästa mårron drog vi iväg nordpå å dä så långt, så vi va väl mäst oppe ve Grundkallen, för Understen syntes bara som en liten prick ner i syd.»
»Nå, träffade ni säl där?»
»Jo, var så säker. Bäst som vi gick där å kika, fick vi väl höra skäl som ropa, å se’n vi tagit oss ett gott stycke fram efter ljude, såg vi en hel helsikes hoper, som låg oppe ve en stor brunn ute i skravelisen. Då lämna vi båten å tog bara pikstavarna mä oss, å så kryssa vi å kröp så vackert i skydd för isblockena, te vi va alldeles inpå dom, men dä tog tid ska ja tala om, å dä fresta bå rygg å ben. Nå, se’n vi hadde pusta ut å kommi överens om hur vi skulle bära oss åt bäst, så rusa vi fram på en gång å sprang för liv å anda ner imillan brunn å skälarna, så dom inte skulle kunna klara sej ner i vattne. Fem stycken stora hant vi inte hindra, för dom låg för nära kanten åv brunn, men alla dom övriga stängde vi. Han må tro dä blev kalas där på isen. Skälarna vråla å röt å trängde på förstås å vältra sej fram över varandra å kom som en levande mur, men vi höllt pikstavarna i gång må han tro. Rönnskaftena våra susa i långa svep genom luften å den ena skälen stöp ätter den andra, så isen blev röd utå blod. Dä va ett skrikande å ett liv, som hördes väl miltals, å dä va te akta sej väl, för när dom stora ståtarna kasta sej fram emot en mä käften vidöppen, va dä te hoppa åt sidan å se’n ge’n dråpslage mä pikstaven. Men vi klara oss gott alla fyra, för vi va ju vana te tas mä dom där stora åbäkena, å hadde skarpa broddar på oss, å när kalabaliken va slut, så låg där trettieåtta skälar klubbade på isen.»
»Det var ett riktigt stortag det.»
»Ja dä va bra. Vi hadde sexton stora å tjugetvå kutar å dom va min själ inte dåliga dom heller.»