DRYPNÄBBENS TYCHOBRAHEDAG
Om Fimp-Stinas förgjordade kattatroll, Miran, hade haft vett att hålla sig hemma och använda morgonen till att ligga och sova på kärringens uppbäddade pinnskrinda i stället för att smita över vägen vid källan och gå upp i den närbelägna skogsbacken för att lura på småfåglarna, talgoxar, »busklöss» och andra titor, som höllo till där bland enar, ris och bråte, så hade säkert allting gått lyckligt och väl för Drypnäbben, men det var just vad hon inte hade det och därför gick det käpprätt åt helsike för gubbkroken också.
Drypnäbben hette egentligen inte Drypnäbben alls utan Gustav Andersson, men gick nästan uteslutande under det första namnet, därför att under vår som sommar, höst som vinter, i helg som till vardags så hängde alltid en stor, klar droppe och dinglade från spetsen av gubbens stora kruthorn till nos. Han bodde långt uppe i vildmarken i en liten grå, mossbelupen stuga med torvtak på backslänten vid skogssjön Vaspen, i vars bruna vatten gula och vita näckrosor samt Utricularia-arter frodades strax utanför de av tätörten översållade, något sanka stränderna och där det fanns gott om bronsskimrande, högryggiga abborrar och svartgröna, skelögda gäddor och där sträckfågeln ofta plägade vila ut några timmar under sin långa flyttningsfärd höst och vår.
Utom med skötande av sina små åkertäppor sysslade gubben med något båtbygge samt med jakt och fiske och den enda varelse han numera hade att draga försorg om utom sig själv var den gamla stövarehyndan Spela, ty gumman hans, Margret, hade lämnat detta jordiska och blivit nedpåtad i socknens gamla kyrkogård, en halvmil bort på andra sidan sjön, för ett tiotal år sedan. Långt ifrån andra boningar bodde han även, och hans närmaste granne var just kärringa Fimp-Stina i Vassvreten, ägarinna till den rackarns kattan, som genom sin promenad tvärs över vägen, just då gubben kom traskande denna minnesvärda dag, totalt skämde bort hela jakten för honom och bringade honom en otur, jämförd med vilken den namnkunnige Tycho Brahes var som svagdricka mot kaffekask av denaturerad sprit.
Si Drypnäbben kom nämligen, med sin gamla Spela i koppel, en vacker morgon i december med det härligaste jaktväder och lagom nysnö, traskande från sin koja vid Vaspen och tänkte sig upp i Hesslingebackarna, där han lurat till sig jakträtten på livstid av den dumme bondhajen Manne i Flolycka, för att titta efter hararna, vilka nu säkerligen varit uppe och gått under natten och satt sina bomärken i småskogen nere vid åkertegarna, där grönrågen stod, nu fullkomligt dold av det bländvita täcket.
Men hade gubben varit klok, så hade han vänt om hem genast och hängt upp geväret på väggen igen, sedan han mött Fimp-Stinas kattracka, ty det hade varje annan förnuftig människa gjort under liknande omständigheter, men Drypnäbben var karsk och stursk gudbevars och därför spottade han bara de tre reglementerade gångerna och det så ordentligt, så nästan allt läppsnuset följde med, skar av två små barkbitar från sydsidan av ett av de närstående rönnträden, klämde fast den ena mellan hanen och slutstycket på bössan under det att den andra hamnade bredvid finkammen vid spegelglaset i snusdosan och gav sig sedan den onde på, att han hävt all trolldom och allt sattyg, som mötet med katten möjligen kunde ha i släptåg.
Då uttrycket slutstycke som benämning på en del av ett hagelgevär kan förefalla mången egendomligt, vill jag upplysa om, att Drypnäbben vid jakttidens början ställt sin gamla, ledlösa svinrygg i skamvrån och tillhandlat sig en slätborrad »remingtonnare» av svensk-amerikanaren mister Swan I. Swanson, f. d. bondsonen Sven i Tröttåsen, vilken då kommit tillbaka från några års vistelse i Junajted Stäts och köpt »hotellet» nere vid stationen till den smalspåriga järnvägen samt medfört en splitter ny »Vinchäster», som lämpade sig bra mycket bättre vid tjuvskyttet på älg i kronoskogarnas vidsträckta mossar, än den enkla skramla för hagel och rundkula, som han för ett oskäligt högt pris prackade på gubben Gustav i Vasptorpet.
Hade nu Miran varit en vanlig katt, så hade också de förutnämnda åtgärderna ofelbart hjälpt och allting gått gubben väl i handom, men för en katt, vilken liksom Fimp-Stinas har olika färg på ögonen, en svart fläck på höger sida vid morrhåren och därtill svart höger bakfot, skall man akta sig väldigt noga, så påstår i alla fall gästgivare Fast, den gamle skogslöparen, och som jag funnit att allt vad denne hedersman säger är rena, rama sanningen, så vill jag härmed till varjom och enom, som till äventyrs kan råka i samma predikament som Drypnäbben, i tid giva en hälsosam varning och låta dem veta, att därvidlag hjälper varken spottning eller rönnbark eller ens ett skäggstrå knutet om hanen, utan det är bara att göra helt om och lunka hem igen.
Från Vassvreten följde gubben först stora vägen en bit, sedan han återfått balansen efter den överhalning, han gjort, då Spela rusat i koppel vid åsynen av kattkräket, men tog därefter upp i hagen till vänster för att förbi mossen, vars tuvor om höstarna brukade bära röda, svällande tranbär mellan linnearevorna och de glest växande starrarterna och där gamla, gulnäbbade tjädertuppar plägade frossa på lingon, späda tallplantor och kråkbär, fortast komma upp i Hesslingebackarna, där han ej på länge skattat harstammen och där det fanns ypperliga pass vid korsvägar, fall och kolbottnar. I björkdungen satt en svärm orrar och spisade knopp, snöskator och nötskrikor härjade och väsnades i småekarna och enbuskarna vid den fallfärdiga, mossbelupna gärdesgården och några kungsfåglar med sina röda hättor lekte och jagade varandra från träd till träd under oavlåtligt kvittrande.
Uppe vid landsvägen, som löpte rak på ett par ordentliga bösshåll genom ungskogen från Vargdalsgrinden, hittade gubben ett pinfärskt harspår, som stod in till vänster bland buskarna, och då han följt på en bit med hyndan i koppel, fick han se att jösse gått igenom den trasiga gärdesgården, som skilde Flolyckebondens åkertäppor från skogen, samt varit ute på tegarna och krafsat undan snön på flera ställen för att komma åt rågbrodden. Drypnäbben ringade genast och fann utspåret, som klart och tydligt stod upp i backen till höger åt mossen till och där släppte han Spela, som tvärt for i väg som en raket mellan buskarna, och skumpade sedan själv tillbaka till Vargdalsgrinden, för att där på det gamla, beprövade passet vederbörligen salta jösse, då denne kom tillbaka efter första halvbukten.