»Ånej. Dä va dä priciss inte, men dä fanns inga vuxna karlar te ta, för dom va ju ute mä Abel Norrman eller på annat håll å lotsa, utan bara pojkar på en sexton, sjutton år. Nå, dä stog aldrig på, förr’n ja hadde fått ihop fyra, som va villiga te gå, å de va Herman Åkerblom, Johan Sjöberg, Alrik Bergström å Thorsten Betulander. Unga va dom ju, som ja sa nyss, men dä va tappra pojkar utå tusan, å va födda mä rorkulten i näven varendaste en, ska han si.»
»Och så bar det i väg?»
»Ja, dä stog inte på, må han tro. — ’Du får ta min båt, om du vill, Söderman’, sa lotsålderman, när vi kom ner te sjön. — ’Å fan, dä ä väl inte meningen att vi ska dränka oss mä däsamma heller’, sa ja. ’Båten din ä ju otät som dä värsta staket’, sa ja, ’så ja tror nog dä ä säkrast, att ja tar min egen, fast den ä lite mindre’, sa ja. Å så börja vi te göra sjöklart i rödaste rappet. Seglena reva vi å gjorde i ordning, å skar i dubbla skot å satte på nya barduner å pojkarna plocka i reservårer å alla andra grejer, vi kunde behöva, å så ett öskar för var man. Ålderman hadde kuta i väg opp ett tag, han, just som vi börja på te rusta, å ner kom han igen mä en flaska brännvin å en korg mat å stack åt oss.»
»Det var nog saker, ni fick användning för, tänker jag. Eller hur, Söderman?»
»Han kan vara så säker. Brännvine rädda liv den gången, ska ja säja honom. — Nå, när allt va klart å vi skulle ge oss i väg, så sa ja te pojkarna: ’Nu, pojkar’, sa ja, ’gäller dä om vi kan ta oss ut å bärga dom där stackarna ute på Södersankan innan sjön river ner dom’, sa ja, ’å dä kan vi nog, om ni bara håller rompa styv i svängarna å lyder h’order’, sa ja. ’Ni ska lova, att ni lyder å gör priciss va ja säjer ända ifrån nu å te vi kommer tebaks, för den som inte dä gör, den slår ja i skallen mä öskare här å dä tvärt’, sa ja. ’Jaa då’, mente di, ja skulle bara säja ifrån hur ja ville ha’t, så skulle di nog rätta sej därefter, å mä dä basa vi i väg.»
»Det var väl ett styvt arbete?»
»Han kan sätta sej på dä. — Så länge vi hadde lä å smult vatten gick dä någesånär an, men när vi kom utöver ett stycke blev dä djäkligt rakt. Stormen vråla å tjöt å sjön vräkte å låg på mellan klabbarna, så ja hadde jämt göra mä öskaret utom te sköta rodret, men pojkarna lydde order å rodde som karlar, å ätter en god törn va vi oppe i lä under Storklasen. Si dä va min mening, att vi skulle arbeta oss så pass högt opp te lovart först som dit, å sen sätta segel å basa i väg ut te Södersankan. Å dä gjorde vi.»
»Det blev väl segling, så det förslog?»
»Jo jo mensan. Dä va inte stora lappar vi satte på båten, för vi hadde ju revat innan vi for, men di va allt tillräckliga, märkte ja, när vi kom i väg igen. Dä gick mä en rykandes fart utöver, må han tro, å de va te passa skot å rorkult ordentligt, så man inte segla ner sej. Saltvatten å skum spruta om oss ätter som vi for fram, å gång på gång vräkte sjön båten halv mä vatten för oss, men pojkarna öste för glatta livet å höllt gott läns, dom. Dä knaka å braka i masten å i halsar å skot å barduner, men höllt gjorde dä, åt ut segla vi mä en sjusjungande fart i dä där kokandes helvetet, där storstormen vråla å brottena dåna å vräkte på, så skumspruten stog i himmelens höjd. Lugn va ja, kall som en isbit, där ja satt i aktern å styrde, fast ja hadde ju varenda nerv på spänn, å han kan ge sej fan på, gosse, att dä va en seglats, som en inte glömmer i hela sitt liv, för dä va döden, som röt å vråla efter oss från brott å bränningar, där vi susa fram. — Där ute på Södersankan hadde di sett oss komma, dä såg ja när vi hadde rundat Gråskärsbådan å kom utrusandes i dä där öppna gatte öster på Gråharan, för en man hadde tagi sej opp på berge ett stycke å vinka mä mössan sin. — Allt värre å värre tog stormen i å sjön vart allt grövre å ändå mera brytande ju längre vi kom ut, men grejerna våra stog rycken å pojkarna öste som slavar, så ja höllt fullt, å om en liten stund va vi ute ve Södersankan å segla oss ner i lä om klabben. Där la ja opp båten i vind å pojkarna rev ner mast å segel i en handvändning å sen tog dom te årerna. — Nu går dä ju ut ett grund där på nordsidan, som han vet, så ja tordes inte ro dikt opp inunder bästa läland, för då hadde båten blivi sönderhuggen i den sjögången som va där, utan vi tog oss opp ätter yttre kanten på gryndan te norra udden. Hela sjön låg på där långsätter berge, så dä va min själ inte mycke lä vi hadde, men vi höllt båten rätt emot mä årerna å klar åv grundkanten innanför oss mä en lång bärling, vi hadde.»
»Och så började ni bärgningen?»