Den elektrokemiska industrien, som nödvändigt fordrar billig kraft, behöfver alltså ingalunda med nödvändighet söka sig till de vattenfallsrika länderna.[39]
Vid elektrokemisk produktion lämnar en hästkraft pr år ungefär följande mängder af de olika produkterna:
| 16 ton | koppar | |
| 1,6 » | kaust. natron 70 % eller 1,8 ton kaust. kali80 % | samtidigt |
| 3,5 » | klorkalk | |
| 0,5 » | kaliumklorat | |
| 1,0 » | kalciumkarbid | |
| 0,6 » | karborund | |
| 0,33 » | kväfve i form af kalkkväfve med c:a16 % N[40] | |
| 0,12 » | kväfve i form af kalksalpeter med c:a13 % N[41] | |
Elektrolytisk raffinering af koppar är allmänt införd, och Förenta staterna stå på detta område främst, men elektrokemien i öfrigt torde eljes stå högst i Frankrike. Af klorkalk tillverkas numera öfver hälften elektrolytiskt och nästan allt klorat. Den sistnämnda tillverkningen lärer i utlandet först genom konvention uppnått rentabilitet.[42] Kalciumkarbid-fabrikerna uppstodo på 1890-talet i sådan mängd, att afsättning för den nya artikeln icke kunde i samma mån skaffas, utan följden blef öfverproduktion, åtföljd af ett oerhördt prisfall. Denna kris är nu öfver, bolagen ha rekonstruerats och ett lugnare skede har inträdt.
Oaktadt nu vårt land alltså icke har några alldeles särskilda förutsättningar för elektrolytisk produktion, emedan monteringen af vattenfallen alltid blir en dyrbar sak, så bör dock en sådan fabrikation, som alkali och klorprodukter i tillräcklig skala, på lämplig plats och tullskyddad ha god utsikt till framgång. En kombination med klorkonsumerande tillverkningar är nödvändig, ty under det att alkalit i nästan obegränsad mängd kan afsättas, är kloren svår att bli af med. Ganz & C:o föreslå att kombinera alkalielektrolys med metallextraktion[43] Bland många andra förslag till klorens användande är äfven det att i städerna bespruta gatorna med någon svag klorlösning. Alla, som ha användning för stora mängder klor eller klorprodukter, böra ha största intresse af uppkomsten af elektrolytisk alkali-industri. Komme sådan i stor skala till stånd, så skulle priset på klor och klorprodukter, hvilket på grund af fraktkostnader står rätt högt här i landet, betydligt reduceras och det lägre priset skulle möjliggöra användning för nya ändamål. I detta sammanhang må nämnas, att aktiviteten hos elektrolytisk klor befunnits större än hos den på gamla sättet framställda.[44] Nya användningar för klor och klorprodukter är sålunda alkalielektrolysens lösen. Biprodukten väte torde heller icke böra förbises.[45]
För kalciumkarbid håller en ny och storartad användning på att arbeta sig fram, nämligen för tillverkning af kalkkväfve. Under de senaste åren ha en del kemister världen rundt intensivt arbetat på att kemiskt binda och nyttiggöra luftens kväfve, och nästan samtidigt på skilda håll har problemet på olika sätt blifvit löst, nämligen af tysken Frank och af norskarne Birkeland och Eyde. Frank befriar kväfvet från syret och låter det absorberas af kalciumkarbid;[46] Birkeland och Eyde förbränna kväfvet med syret uti en elektrisk ljusbåge till kväfveoxider, som sedan förarbetas till salpetersyra och kalksalpeter.[47] Både kalkkväfve och kalksalpeter finnas sedan ett par år i marknaden och flera fabriker därför äro under uppförande.[48] Äfven i Sverige (Månsbo) har nu en mindre försöksanläggning för kalkkväfve kommit i gång.[49] Franks metod synes tills dato ha vunnit något större terräng. Båda produkterna kunna direkt ersätta chilesalpetern eller ammoniumsulfatet såsom gödslingsämnen, och kalkkväfvet har redan vunnit sådan användning.[50]
Sverige importerade 1906 (via Hamburg) icke mindre än 27 tusen ton chilesalpeter med ett värde af nära 5 millioner kronor. Denna import har under de senaste åren ökats med 3 à 4 tusen ton pr år. Det är landtbruket, som konsumerar dessa kolossala kvantiteter.
Genom framställning af kalkkväfve eller kalksalpeter skulle dessa millioner kvarhållas i landet, och det är sålunda mödan värdt att undersöka rentabiliteten för anläggningar i denna riktning. Kraften får emellertid icke kosta mer än cirka 10 kronor pr hästkraft och år, och då blir frågan den, om de omonterade vattenfallen ens kunna komma i fråga, eller om icke andra fabrikationer, som förmå betala ett högre pris, böra föredragas.[51]
Alltför länge torde dock icke denna fråga behöfva öfvervägas, ty en kväfveindustri skulle i dubbel mån ge bröd åt nya skaror innebyggare i vårt land, i det att först de uti denna industri direkt sysselsatta finge sin bärgning, och sedan i det att produkten använd i landtbruket medförde betydligt ökade skördar.
Är vattenfallets monteringskostnad väl en gång afskrifven, så synes kväfveindustriens rentabilitet gifven. I vårt grannland äro för närvarande stora vattenfall under montering både för kalksalpeter och kalkkväfve, och man låter där utländskt kapital »bryta väg».