[ Syntetiska färgämnen.]
Årsproduktionen i Tyskland af artificiella organiska färgämnen uppskattades 1906 representera ett värde af icke mindre än 250 millioner mark. Det är naturligt, om mången, som ser denna industris lysande ekonomiska resultat, känner sig frestad att grunda en dylik fabrikation, men efter den lilla inblick, vi här förut fått i de tyska anilinfärgfabrikernas position, förstå vi i någon mån, hvarför antalet dylika anläggningar i världen snarare minskas än ökas. Skulle t. ex. här i vårt land en fabrik för tillverkning af de tjärfärger, som nu importeras, värda kanske bortåt 4 millioner kronor, så blefve denna fabriks produktion icke ens två hundradelar af de sex à sju tyska fabrikernas. Om sedan, såsom sannolikt är, de tyska fabrikerna inom denna bransch snart komma under gemensam ledning, så kunna de genom specialisering än ytterligare nedbringa sina redan nu låga tillverkningskostnader. Fraktkostnaden spelar ingen afsevärd roll för en artikel med ett värde af flera kronor per kg, och därför skulle den tyska trusten med betydlig förtjänst kunna sälja sina färgämnen i Sverige långt under den lilla svenska fabrikens tillverkningspris. En tullsats på 15 à 20 % af värdet skulle knappast verka skyddande, men redan denna lilla tull skulle sannolikt röna motstånd på flera håll under påstående, att färgerna äro en nödvändighetsvara, som icke genom tull får fördyras. Men utan att närmare undersöka huru det ibland är med nödvändigheten, så kunna vi tryggt påstå, att knappast ens den dubbla tullsatsen skulle märkas på ett klädesplaggs pris. De vanliga prisfluktuationerna på färgämnen gå för öfrigt icke sällan vida däröfver. Utom textilindustrierna äro äfven våra pappersbruk betydliga konsumenter af anilinfärger.
Om så den svenska fabriken endast med ett mycket högt tullskydd kunde reda sig i egna landet, så kunde den icke alls tänka på export, ty några särskilda fördelar, såsom lägre arbetslöner, mera produktiva arbetare eller billigare råvaror, skulle den vis à vis den tyska trusten näppeligen få. De i branchen tränade, vetenskapligt skolade »fabriksarbetarne» skulle till en början nästan alldeles saknas.
Detta gäller om de hittills kända färgämnena. Något arbete på upptäckandet af nya utföres icke här i landet och torde väl heller icke fullt planmässigt kunna bedrifvas annat än i samband med motsvarande industri. Den tyska färgindustrien underhåller många hundra kemister, som dag ut och dag in arbeta på framställning af nya färgämnen eller på förenkling af metoderna för tillverkning af de redan kända. Dessutom arbeta vid de många tyska universiteten och tekniska högskolorna ännu flera i samma eller liknande riktning.
Skulle någon svensk kemist få tillfälle att arbeta på detta område, så synas svafvelfärgerna vara ett beaktansvärdt fält. Kanske affallsluten från våra många sulfitcellulosafabriker skulle kunna bli utgångsmaterialet.[82] Vid ett nytt färgämne med patenterad tillverkningsmetod ställer sig skillnaden mellan en ny, liten och en gammal, stor fabrik icke så afsevärd. Ja, om den lilla fabriken själf utarbetat metoden och äger patentet, så har den stora rent af kommit på efterkälken.
Hvad en god uppfinning, skyddad med patent, som icke kan kringgås, kan vara värd, framgår däraf, att Farbwerke Höchst under hela patenttiden för antipyrin försåg världen med detta farmaceutiska preparat till ett pris af mark 120 pr kg, under det att priset, sedan patentet 1898 upphört, nedgått till mark 15-25 pr kg.
[ Några organiska naturprodukter.]
Utvecklingen på ena eller andra området kan ju stundom gå med stormsteg, och vår tid har i detta hänseende blifvit en smula bortskämd. Det riktigt väntas på »stora uppfinningar», så att det gamla säkra, men sträfsamma forskningsarbetet ibland rent af försummas. Men bättre än att stå stilla och vänta, är att gå vidare på den gamla bepröfvade vägen, äfven om stegen bli små.
Vi köpa ännu från främmande länder många ämnen ur växtriket, hvilka i en mer eller mindre aflägsen framtid kanske liksom sockret komma att utvinnas i vårt land. Bland spörsmål i denna riktning, som sedan en del år föreligga, är ock detta: finnes någon växt, som trifves eller kan komma att trifvas i vårt land, från hvilken kautschuk kan erhållas? En sådan växt, som vid lämplig årstid exempelvis afmäjas och extraheras, skulle kunna tillstoppa ett hål, där nu 8 à 10 millioner kr. årligen rinna ur landet. Den erhållna produkten behöfde icke nödvändigt genast vara färdig kautschuk, blott den på någon enkel väg kunde öfverföras till sådan.[83] Ha vi icke i potatisen ett exempel på en »exotisk planta», som trifves godt hos oss, och som den, som införde den, har all heder af. En annan införd växt, hvars nytta visserligen är omstridd, men hvilken mänskligheten i alla fall icke tycks kunna undvara, är tobaken. Att minska den höga importen (cirka 8 millioner kronor) häraf borde icke vara någon olösbar uppgift för nutidens zymoteknici. Tobakens kvalitet lär ju nämligen icke vara så mycket beroende af växtorten, som af behandlingssättet under och efter skörden.