Det har vidare blifvit föreslaget att använda sulfitlutens återstod såsom gödslingsämne, såsom bindemedel för formsand i gjuterier, vid tillverkning af briketter af sågspån etc., för limning af papper, för garfning af läder (Holzextrakt), för impregnering af trä, för framställning af alkohol, oxalsyra, ättiksyra, aceton, gas, koks, filtrerkol[98] såsom råmaterial för svafvelfärger m. m.
Tanken att förjäsa luten och afdestillera alkoholen syntes god, men sockerarterna lära ha visat sig mestadels höra till de ojäsbara. Förslaget är dock ännu icke uppgifvet.[99]
Det mest originella förslaget till sulfitlutens nyttiggörande torde vara det, som för några år sedan framkastades af prof. Frank i Berlin. Han anser, att lutens organiska substans bör ha värde såsom näringsmedel för växtätande husdjur. Prof. Lehmann i Göttingen har tagit saken om hand, och enligt ett meddelande uti Z. f. a. Ch. 1906: 1788 fortgå försöken på bästa sätt. Ett synligt resultat torde vara D. R. P. 169880, däri träets uppslutning med ammoniak föreslås, antagligen för att få en aflut, som är fri från mineralämnen.
Till och med den i vatten olösliga cellulosan, t. ex. i stråfoder, tillgodogöres i viss mån af växtätarne, och det förefaller ju därför rätt sannolikt, att den vattenlösliga organiska substansen i sulfitluten så mycket lättare borde kunna utnyttjas. De motsvarande ämnena uti halm tjäna ju dagligen hästar, kor och oxar till föda.
För en del år sedan lär en spekulativ tysk godsägare, som på sin landtegendom hade en halmpappersfabrik, starkt funderat på att låta kreaturen först ur halmen uttaga, hvad de kunde, för att sedan låta resten gå till pappersbruket. Tanken fullföljdes dock, så vidt kändt är, icke längre än till ett tyskt rikspatent.
Sulfatcellulosaluten har äfven den upptagit samma ämnen ur träet, som sulfitluten, men de ha antagligen vid kokningen under tryck med natronluten undergått någon förändring.[100] Denna lut låter man emellertid icke rinna bort, ty natronet måste återvinnas, och detta sker genom afdunstning och de organiska ämnenas förbränning. Det vid denna förbränning utvecklade värmet användes vid lutens afdunstning, hvarigenom de organiska ämnena här alltså redan i någon, om ock mycket ringa, mån komma till nytta. Uti Sv. Pappers T. 1908: 106 uppgifves, att nu på skilda håll arbetas på uppfinnandet af andra sätt för lutens regeneration bl. a. genom de organiska ämnenas utfällning. Sådan utfällning med CO2 skall redan 1877 ha blifvit försökt, men försiggått ofullständigt hvarjämte de så afskilda ämnena voro voluminösa och besvärliga att affiltrera. Vetenskapsmän, som nu arbeta på detta problems lösning i sådan riktning, lära emellertid vara förhoppningfulla.
Cellulosaindustrien är för vårt land redan nu af allra största betydelse och stadd i stark utveckling. Årligen exporteras för omkring 35 millioner kronor kemisk massa och dessutom papper, hvari dylik ingår. Hela den vedmängd, som pr år åtgår för denna kemiska massa, torde uppgå till bortåt 3 millioner m3 löst mått, och den förlorade organiska substansen, torde i blott bränslevärde representera mellan 3 och 4 millioner kronor. Här finnes sålunda ett stort fält för kemisk uppfinnareverksamhet.[101]
1 hektar åker lämnar pr år omkring 6 ton halm. Om denna förarbetas till cellulosa, så fordras för hvarje ton häraf c:a ¼ hektar åker. Af svensk genomsnitts-skogsmark åtgår däremot nu c:a 3½ hektar, men i den mån en rationell skogskultur införes, nedbringas gifvetvis denna areal.