Sulfitcellulosafabrikerna behöfva för själfva tillverkningen endast de inhemska naturprodukterna svafvelkis och kalksten, dock ha en del fabriker ännu icke öfvergått till svafvelkis, utan importerar fortfarande stora mängder svafvel. Skall åter cellulosan blekas, så fordras klorkalk, eller vid elektrolytisk blekning koksalt eller någon annan klorid.
För sulfatcellulosan åter behöfves natriumsulfat, hvaraf årligen tullfritt importeras cirka 20,000 ton till ett värde af inemot en million kronor. Någon del häraf går dock till glasbruken. För tillverkning af 1 ton natriumsulfat eller, såsom det helt enkelt kallas, sulfat, fordras 0,83 ton koksalt samt 1,14 ton svafvelsyra af 1,53 sp. vikt, resp. 0,55 ton svafvelkis med 48 % svafvel. Men utom sulfat erhålles härvid äfven 1,5 ton saltsyra af 1,16 sp. vikt = 32 % HCl.[118]
Skall sulfatet tillverkas här i landet, måste man alltså äfven sörja för att saltsyran finner användning. Sveriges hela behof af saltsyra uppgår f. n. till endast c:a 3,000 ton och fylles nu genom tullfri import. En produktion af 20,000 ton sulfat ger 30,000 ton saltsyra, eller 10 gånger mera än landet f. n. behöfver. En sulfattillverkning i stor skala är följaktligen möjlig endast i förening med saltsyrekonsumerande fabrikationer, ty någon export af saltsyra skulle knappast kunna påräknas. Transportkostnaderna ställa sig nämligen mycket höga, emedan endast kärl af glas eller stengods kunna användas.
Saltsyreförbrukande fabrikationer äro exempelvis: metallextraktion, benlimstillverkning, fosfatprecipitat, aftenning af hvitblecksaffall, ättiksyretillverkning, framställning af klorider (t. ex. zink-, barium-, ammonium-), bensvart, benkol, kolsyra, betning af järn för förzinkning, förtenning[119] etc. Vid nuvarande höga sulfatpris, hvilket tydligen har sin grund uti minskad åtgång af saltsyra för klorkalk (i följd af alkalielektrolysens utveckling), och hvilket snarare torde komme att stiga än mer än falla, kan saltsyran säljas mycket billigt. Ja, tyska fabriker finnas, hvilka skulle önska, att de nu ibland liksom fordom i Leblanc-sodans ungdom finge låta saltsyran gå till väders eller i vattendragen.
Uppkomsten af nya användningssätt för saltsyra i vårt land är sålunda ett stort önskemål, och eventuella saltsyreintressenter behöfva ingalunda kalkylera med det här gällande höga priset (5 à 6 öre pr kg.), utan de kunna invid en event. blifvande fabrik få den nära nog för intet. Här är sålunda ett stort fält för svenska kemisters uppfinnareverksamket.
Månne det icke skulle vara möjligt att föra komprimeradt, flytande och vattenfritt klorväte i marknaden? Vanlig saltsyra håller c:a ⅓ HCl och ⅔ vatten, hvaraf framgår, att betydliga fraktkostnader skulle sparas, och kanske nya användningsmöjligheter i följd däraf uppstå, om det vattenfria klorvätet kunde transporteras. Det finnes månget oorganiskt gebit inom den kemiska teknologien, som försummas, därför att det betraktas såsom redan fullständigt genomforskadt, men nya tider föda nya möjligheter. Flytande klor t. ex. har ju på senare tid blifvit en betydande handelsvara. En stor svårighet ligger dock däri, att HCl kräfver högre tryck än Cl.
Skall sulfatet framställas medelst svafvelsyra, så framtvingar sig en kombination med svafvelsyretillverkning, hvarigenom företaget betydligt ökas i omfång. En sådan kombination är emellertid icke nödvändig, ty enligt Hargreaves kontaktmetod, som sedan decennier tillämpas vid flera stora utländska fabriker, kan sulfat tillverkas direkt af svafvelsyrlighet och koksalt. Det kan dock stundom vara till stor fördel, om en anläggning i någon mån kan anpassa sig efter konjunkturerna. Det skulle ju nämligen kunna förekomma, att marknaden vore öfverfylld af sulfat och saltsyra, men lede brist på svafvelsyra. Är då sulfatfabrikationen baserad på svafvelsyra, så inställes för en tid sulfattillverkningen och svafvelsyran bringas i stället i marknaden.
Det torde vara skäl, att innan vi här gå vidare, öfverväga, huruvida den jämförelsevis nya sulfatmetoden för framställning af cellulosa kan ha framtiden för sig. Innan denna metod uppkom, användes natron eller soda. Träet kokades med natronlut och natronförlusten vid regenerationen ersattes med soda före kausticeringen. Enligt sulfatmetoden ersättes natronförlusten med sulfat innan lutens organiska ämnen förbrännas. Härigenom kommer den återvunna luten att innehålla en hel del svafvelnatrium, men en stor del af det reducerade sulfatet öfvergår dock till karbonat och sedan vid behandling med kalk till kaustikt natron. Visserligen anses svafvelnatrium vid cellulosaprocessen vara af samma värde, som det kaustika natronet, men som mängden af detta senare är i luten starkt öfvervägande, så kan man i själfva verket säga, att i rent kemiskt hänseende svafvelsyran (resp. svaflet) vid denna process icke spelar någon som helst roll, utan är alldeles öfverflödig. Om sålunda lika billigt natron på annat sätt kunde tillföras cellulosaprocessen, så behöfver man icke sulfatet. Vid sulfatets reduktion uppstår för öfrigt stor natronförlust, därigenom att svafvelnatrium eller möjligen natrium förflyktigas, så att denna metod ingalunda kan sägas vara idealisk.
Finnes nu någon utsikt att på annat sätt få lika billigt natron, som i sulfatet? Det billigaste natronet har man ju i koksaltet, men konsten är att ekonomiskt tillgodogöra sig detsamma. Måhända skulle det löna sig att undersöka, huruvida icke något af alla de förslag för tillverkning af soda, som under tidernas lopp framkommit, här skulle kunna vinna tillämpning. Produkten behöfver ju icke vara färdig och ren handelsvara, utan blott en koncentrerad lösning.
Förbränningen af de organiska ämnena och sulfatets reduktion vid sulfatcellulosaprocessen kan i viss mån jämföras med råsodasmältningen enligt Leblanc[120] och torde denna process för sin enkelhets skull icke vara så lätt att ersätta.