Bland förslag att ur sulfat vinna kaustikt natron eller soda märkas följande.
Genom kokning af en utspädd sulfatlösning med kalk erhåller man kaustikt natron och gips, men denna reaktion går äfven under tryck mycket trögt och ofullständigt. Med baryt däremot går kausticeringen lätt och fullständigt äfven i koncentrerad lösning, men här ligger svårigheten uti barytens högre pris, som nödvändiggör ett återvinnande. Det har blifvit föreslaget att omsätta natriumsulfat med svafvelbarium för att sedan genom behandling af erhållet svafvelnatrium med kolsyra få soda. Bariumsulfatet återföres till sulfid genom glödgning med kol.[142] Tyvärr försiggår dock bariumsulfatets reduktion först vid mycket hög temperatur och för öfrigt är vägen till soda öfver svafvelnatrium icke synnerligen inbjudande.
På sista tiden har Jacobs framställt baryt i den elektriska ugnen af en blandning af bariumsulfat med kol, hvarvid svafvelsyrlighet och koloxid utvecklas. Men om denna baryt under ständig regenerering skulle med fördel kunna användas för kausticering af natriumsulfatlösning, så måste besparingen uti elektrisk energi och bränsle gentemot koksaltelektrolysen åtminstone uppväga kostnaden för framställningen af natriumsulfatet. Vore så, under fullt tillgodogörande af svafvelsyrligheten och koloxiden, sådan jämvikt uppnådd, så hade man af koksaltet i ena fallet fått kaustikt natron och klor och i andra kaustikt natron och saltsyra.[143]
Simpson[144] samt Basset och Baranoff[145] lösa trikalciumfosfat i saltsyra och tillsätta natriumsulfat. Den från gipsen skilda lösningen indunstas och kalcineras, hvarvid en del af saltsyran kan återvinnas. Efter massans lösning utkristalliseras natriumfosfat, som kausticeras med kalk, hvarvid trikalciumfosfat för processen återvinnes. Huru förluster genom moderluten efter natriumfosfatet skola undvikas, förmäles icke, men däremot göres ett förslag för gipsens tillgodogörande.[146]
I sådana fall, då det gällt att oskadliggöra svafvelsyrlighet, lär följande metod kommit till användning.[147] Natriumsulfat omsättes i lösning med kalciumbisulfit, hvarvid gips utfaller, under det natriumbisulfit stannar i lösning. Genom dennas behandling med kalk erhålles kaustikt natron och kalciummonosulfit, hvilken sistnämnda förening får absorbera nya mängder svafvelsyrlighet. Som synes förbrukas här ingen svafvelsyrlighet och någon användning för affallande kalciumsulfit och -sulfat angifves icke.[148]
Alsberge omsätter natriumbisulfat med oxalsyrad kalk, skiljer gipsen från natriumbioxalatet och sönderdelar det senare med kalk uti kaustikt natron och kalciumoxalat, hvilket senare återgår i processen. Detta förslag är tydligen omöjligt på den grund, att osönderdelad oxalsyrad kalk omslutes af gipsen och går med denna förlorad.
Stavely[149] omsätter rå karbolsyrad kalk med natriumsulfat, affiltrerar gipsen och behandlar lösningen med kolsyra. Den härvid frigjorda karbolsyran låter i hufvudsak skilja sig från sodalösningen och återvinnas för processen, men förlusten har dock visat sig för stor för att metoden skulle kunna bli rentabel.[150]
Frerichs[151] omsätter natriumsulfat med kalciumacetat, affiltrerar gipsen och torrdestillerar natriumacetatet. Härvid bildas aceton och soda.
Kopp[152] smälte natriumsulfat med kol och järnoxid, lät smältan upptaga kolsyra ur luften, och erhöll sedan vid urlakning soda och svafveljärn. Det senare rostades under svafvelsyrlighetens tillgodogörande för sulfattillverkningen och den regenererade järnoxiden återgick i processen. Smältugnen höll emellertid icke och reaktionerna gingo ingalunda glatt. Ett förslag att ur svafvelnatrium med järnoxid afskilja svaflet och få kaustikt natron gaf heller intet praktiskt resultat.
Macfarlane glödgade en blandning af järnvitriol och koksalt och erhöll sulfat, järnoxid och klor. Sulfatet och järnoxiden ville han behandla enligt Kopps förslag.