Skiljandet af sulfid och karbonat skulle ock möjligen kunna utföras genom fraktionerad upplösning af smältan.
Vårt lands sulfatcellulosafabriker tillämpa dagligen en smältningsprocess, som föga skiljer sig från Leblancs sodametod. Hvad är då naturligare än att denna process ytterligare utvecklas därhän, att dessa fabriker, utom den soda de själfva behöfva, tillverka sådan äfven för afsalu!
Skulle det åter visa sig fördelaktigt att i stor skala upptaga tillverkningen af blekt cellulosa, så kan knappast bli fråga om någon annan metod än natronmetoden i förbindelse med en elektrolytisk anläggning, såsom å [sid. 138] är antydt. En sådan anläggning med billig elektrisk energi och icke alltför dyrt bränsle kunde då säkert med fördel kompletteras med en afdelning för tillverkning af soda (och event. kaustikt natron) för afsalu. Framställningssättet för sodan blefve alldeles detsamma, som här ofvan är antydt, nämligen att natronsmältan bearbetas såsom Leblancs råsoda. Det så borttagna natronet, äfvensom det vid cellulosaprocessen förlorade, finge man ersätta med elektrolytisk lut. Vid cellulosaprocessen, så genomförd, skulle kalk för kausticeringen sparas äfvensom en del arbets- och andra omkostnader och vid sodatillverkningen sluppe man ifrån karbonisationskostnaden. Men hufvudfördelen komme att ligga däruti, att cellulosafabrikationen blefve helt baserad på en naturprodukt, såsom den mest stabila och billigaste källan för natronet.
Efter nu gällande pris på de i handeln förekommande olika natronråämnena ställer sig kostnaden för desamma per 1 ton rent, kaustikt natron (NaOH) i svensk hamn på följande sätt:
| handelns kaustika natron | kr. 210: — | |
| vanlig ammoniaksoda | » 135: 30 | |
| vanligt kalcineradt natriumsulfat | » 78: 80 | |
| klornatrium (tekniskt koksalt) | » 24: 10 |
[ Några andra alkalisalter.]
Af öfriga natron- eller kalisalter af mindre betydelse, som skulle kunna tillverkas i Sverige, märkas följande. Kalisalpeter, genom omsättning i lösning mellan chilesalpeter och klorkalium. Sedan den förr så stora förbrukningen af svartkrut numera krympt ihop, är åtgången af kalisalpeter ganska ringa. Den har emellertid af ålder sin gifna, men sannolikt långt ifrån oskadliga användning i hemmen, isynnerhet på landsbygden, nämligen vid insaltning af kött.[165] Pottaska har likaledes förlorat i betydelse sedan elektrolytisk kalilut kommit till användning för såptillverkningen. Vidare märkas kaliumkromat, natriumsulfit och -bisulfit samt -tiosulfat.
Af stassfurter-kalisalter för landtbruket importeras årligen för bortåt 3 millioner kronor, medan fältspaten i våra urberg ostörd slumrar vidare. Fältspaten håller lika mycket kali, som kainiten, eller 12 %, men dess ekonomiska nyttiggörande är ännu ett olöst problem. Angående ett par förslag hänvisas till Lange: Sodaindustrie.[166]