[114.] Wiesner II: 44.
[115.] Jfr Krause, Ch. Ind. 1906.
[116.] T. T. K. 1908: 48.
[117.] J. A. Bih. 1908: 575.
[118.] Jfr. Ernst Larsson, Sv. Kem. Tidskr. 1891: 131.
[119.] Såsom ett exempel på oföretagsamhet torde kunna gälla, att Sverige årligen (tullfritt) importerar närmare 6000 ton förtennt järnbleck med ett värde af öfver 1½ mill. kronor. Svenskarne lära icke tro sig om att få öfverdraget af det dyrbara tennet nog tunnt och ändock jämnt och tätt för att kunna konkurrera med engelsmännen Tennproduktionen i hela världen uppgår f. n. till knappast 100 tusen ton och häraf torde för hvitbleck åtgå inemot ⅓. Det är dock icke troligt, att den engelska hvitbleckstrusten så behärskar tennmarknaden, att ett svenskt verk rent af skulle få svårt att fylla sitt behof af tenn, men gifvetvis måste det svenska verket ha tullssydd. Om någon svensk industri härigenom komme i ogynnsamt läge på världsmarknaden, så kunde den ju erhålla en väl afvägd exportpremie. För järnbleckets betning, innan det förtennes, användes i England arsenikfri saltsyra (Wagner-Fischer, J. 1901: I: 467).
[120.] Jfr. Lunge, Sodaindustrie.
[121.] D. R. P. 69059.
[122.] D. R. P. 79699.
[123.] D. R. P. 74487.