[ Leblanc-fabrikernas kamp på två fronter.]
Ammoniaksodafabrikerna ha sålunda förblifvit oberörda af denna nya alkaliproducent, men däremot ha Leblanc-sodafabrikerna fått känna konkurrensen så mycket hårdare. Liksom Solvay-fabrikerna tog sodatillverkningen ifrån dem, så ha nu de elektrolytiska fabrikerna tagit klorkalktillverkningen, och nu återstå af deras grundläggande fabrikationer, utom svafvelsyra och salpetersyra, endast sulfat och saltsyra. De båda sistnämnda produkternas marknad behärskas ännu helt af Leblanc-fabrikerna, men dessa ha icke kunnat draga så synnerligen stora fördelar häraf. På grund af ökad användning har priset på sulfat visserligen betydligt stegrats, men förbrukningen af saltsyra, hvaraf för hvarje ton sulfat c:a 1,5 ton erhålles, har icke afsevärdt ökats, hvilket gör, att denna syra nu står lågt i pris och nya användningssätt för densamma skulle vara synnerligen välkomna. En Leblanc-sodafabrikant yttrade för icke länge sedan, att om myndigheterna tilläte det, så kunde det på sina ställen befinnas fördelaktigt, att såsom fordomdags låta saltsyran bortgå i luften eller i vattnet.
I hvilken grad de elektrolytiska fabrikerna påverkat klorkalkmarknaden framgår däraf, att 1895 noterades denna artikel fob engelsk hamn till £ 7. 0. 0 och 1903 till £ 4. 0. 0 per ton. En konvention mellan de elektrolytiska och Leblanc-fabrikerna motverkade ytterligare prisfall, och gynnsamma konjunkturer ha under de sista åren medfört en stegring till £ 4. 10. 0. M. Hasenclever ansåg 1905 att de elektrolytiska fabrikerna fråntagit Leblanc-fabrikerna halfva klorkalktillverkningen.
De ännu existerande hårdt ansatta Leblanc-fabrikerna, hvilkas antal i Tyskland nu nedgått från 21 till 5, ha alltmera måst beflita sig om införande af förbättringar. Värmet tillgodogöres sålunda nu bättre än förr och arbetskostnaderna ha reducerats genom införandet af mekaniska hjälpmedel. Sålunda ha mekaniska kisugnar, sulfat- och sodaugnar, klorkalkapparater etc. kommit till användning. Direktören för den betydande Leblanc-fabriken Rhenania, där sedan flera decennier sulfat tillverkas enligt Hargreaves kontaktsmetod och klor enligt Deacons kontaktmetod, yttrade 1905[6] , att mekaniska anordningar icke ens behöfva medföra direkta ekonomiska besparingar, utan att det är alldeles tillräckligt, om de hjälpa en öfver de alltmer uppträdande arbetaresvårigheterna.
Uti Oil, Paint and Drug Reporter[7] påvisar Kershaw med årsafräkningar, att de engelska Leblanc-fabrikerna ännu stå sig ganska godt och att de elektrolytiska icke lämna några lysande resultat. United Alkali Co, som omfattar så godt som samtliga Englands Leblanc-verk, ger sålunda en utdelning af 7 % under det de elektrolytiska bolagen: Castner Kellner Alkali Co och Elektrolytic Alkali Co ge resp. 4 % och 0 %. Däremot hade Brunner, Mond Co, som i Cheshire tillverkar ammoniaksoda, 1905 en årsvinst af £ 512,000 och utdelade 35 %. Kershaw anser, att soda, kaustikt natron och klorkalk icke mera komma att lämna Leblanc- eller de elektrolytiska fabrikerna någon egentlig vinst, och att biprodukter och specialtillverkningar för framtiden måste bringa utdelningen. Leblanc-verken få koncentrera sig på tillverkningen af svafvelsyra, natrium-sulfat, -hyposulfit, -sulfid etc., och de elektrolytiska på klorkalk, klorat och andra klorprodukter, natrium, cyanider, peroxider etc.
På grund af detta läge byggas numera inga Leblanc-sodafabriker och äfven de elektrolytiska alkalifabrikernas antal ökas knappast, sedan man fått en klarare blick på deras existensbetingelser.
Ammoniaksodafabriker däremot uppstå allt fortfarande äfven å platser utan saltkällor och saltgrufvor och dessa fabriker behärska nu fullkomligt sodamarknaden. I Tyskland bedrifves denna tillverkning så godt som uteslutande af Deutsche Solvay-Werke Aktiengesellschaft i Bernburg, hvilket bolag vid 1907 års bolagsstämma hade en nettoårsvinst af 7,2 millioner mark vid ett aktiekapital på 40 mill. och reservfonder på 14,5 mill. mark.
Solvay Co i Syracuse (Newyork) har nyligen höjt sitt aktiekapital från 6 millioner dollars till 8 mill.
Solvay-metoden har sålunda, oaktadt den bortkastar koksaltets klor såsom värdelös, segerrikt gått ur kampen mot både Leblanc-metoden och den elektrolytiska, hvilka båda tillgodogöra kloren.
Solvay-metodens framgång har, utom i bränsle- och arbetsbesparing, i icke ringa mån sin grund däri, att apparaterna i hufvudsak kunna utföras af det jämförelsevis billiga materialet järn, och därigenom af allra fördelaktigaste konstruktion, samt att de vid andra kemiska fabrikationer i följd af frätning etc. ofta enormt höga underhållskostnaderna här bli ganska lindriga. Vid fabrikationer, där apparaterna måste utföras t. ex. af naturlig sten, stengods, syrefast eller eldfast tegel, bly etc., får man nämligen endast sällan tänka på att välja den mest ekonomiskt arbetande, något mera komplicerade apparatkonstruktionen, utan man får i stället lägga an på att få apparaten så enkel som möjligt. Detta gäller icke minst för sådana fall, då järnet måste tillgripas, fastän det snart förstöres, eller då dyrare metaller af endast relativt högre motståndsförmåga komma till användning.