Grada betyder i översättning armkrok och i en lång rad marschera vi vägen fram, litet sviktande och svängande till följd av kavaljerernas något snubbliga och fubblande steg. Munspelsynglingen blåser »Kronobergarnas paradmarsch» och taktfast går lunken fram mot logen, som står svart i silhuett mot den ljusa natten och välkomnar med handklaverslåt.
LOGDANS OCH LÖRDAGSGLÄDJE.
Logen är lång och smal med ett golv som blivit blankslitet av säd under decenniers tröskning, utefter långsidorna löpa meterhöga brädbarriärer, som hindra den med lokalen obekante, att stå huvudstupa ned i de avgrunder som halm- och höladorna på ömse sidor bilda, i taket dinglar på ett rep en sömnig, rökande stallykta, vars rödgula låga knappt lyser en meter omkring sig och som mera är till för dekorationens skull än något annat. Ibland får den en knuff av någon förbidansande som är lång nog att räcka upp, och då vaggar den fram och tillbaka i luften med något av sorgset förebrående i den flämtande lågan, för att till slut slockna stilla och fridfullt utan att någon ens märker det. Den ena kortväggen upptas av fönsteröppningen, som är uthuggen i en väldig fyrkant, väggen mitt emot består av de enorma inkörsdörrarna, som nu stå uppslagna på vid gavel och släppa in all vårkvällens ljus och en svag doft av ladugård och körsbärsblom. Ty utanför dörren stå två stora körsbärsträd som lysa vita av nyutslagen blom i det milda månskenet — det är ny i kväll, rakt in genom fönsteruthuggningen står det gulvita ljuset av en måne i maj och genom ladväggarnas breda springor ser man stjärnorna blänka.
Utefter de låga träbalkarna stå par efter par av icke dansande och följa med skarpt iakttagande ögon de andra. På fönsterbrädet sitter spelmannen med hatten på svaj och huvudet djupt böjt över det treradiga handklaveret, som han trakterar med en konstnärs ömhet och skicklighet. Tonerna smekas fram med varsamma fingrar och de långa kadenserna och drillarna trilla runda som pärlor ut i dunklet, där de stå kvar i stillheten, som faller, när dansen är slut. Då flyttar spelmannen ett slag på hatten, torkar sitt varma ansikte på en ljusblå näsduk med röda bårder och dyker ned mot golvet, där en brännvinsbutelj står och väntar, så tar han en klunk, sätter sakta ned flaskan igen och lutar sig bakåt så flickorna haja till av ängslan att han ska ta en överhalning och slå baklänges ut. Genom ett herrens under lyckas han emellertid behålla balansen, ler ett välvilligt leende över församlingen, lägger in en nypa Hellgrens 2:a och smäller i på nytt med en vals. Jag får inte tid att iaktta längre, en arm sträckes ut om mitt liv och river mig med i svängen, som lugn och trygg går logen runt, med varje tum av utrymmet tillvarataget så när som på nere vid dörren, där en tät skock pojkar trängt ihop sig. Denna samling består antingen av sådana, som redan äro blasé när det gäller dans: »va faen ska en dansa för, d’ä la ingen mening med de», eller sådana som ännu inte lärt sig den ädla konsten och anser det vara för tidigt på kvällen att våga sig in i virvlarna. Senare fatta de plötsligt mod, när mörkret faller svartare, och knäa omkring i den mest besynnerliga dans, med armarna om varandras halsar och mössorna långt bak i nacken. Dansa med flickor törs de sig sällan på förrän de känna sig fullt säkra, och oftast tycka de förresten det är roligare att dansa med varann, även när de föra sig som små gudar.
Och dansen går — utan brådska och fjäsk, ingen söker dansa förbi den andre — det skulle betraktas som oerhört opassande och vettlöst att göra det. Varje repris i melodien dansas åt ett håll, så byta alla på en gång och dansa baklänges till nästa repris, då man vänder igen. Allt värdigt, stilla och lugnt i en ellips, vars kontur glider lika jämn och slät hela dansen igenom. I mitten är det alltid tomt. Det må vara aldrig så trångt och packat med folk, aldrig bryter sig någon ur ringen och dansar fritt och ostört i tomrummet — det anses som fjanteri och tillgjordhet, utan värdighet och vett och ordningen är för resten vanligen så mönstergill, att man aldrig behöver stöta emot om det än är aldrig så trångt. Danserna äro långa och ingen går ur förrän musiken är slut och inte ens då, ty vid första paus applåderas det våldsamt, alla stå kvar på sina platser med armarna om varandra just som de stannat när musiken tystnade, och det händer aldrig, att inte spelman hugger i på nytt och fortsätter lika länge till. På det sättet spelas samma dans ständigt upp i två långa repriser.
Under pauserna lämnas man antingen handlöst av kavaljeren, som störtar att övervaka sin liter, eller också förs man chevalereskt till vattenspannen utanför för att släcka sin törst ur den allmänna skopan. För detta vattens skull bär vanligen logbalen namnet »vattdans» till skillnad från »bjudningsdans», då pojkarna och flickorna varannan gång bjuda på förtäring: kaffe med dopp och saft och kakor. — Det konverseras naturligtvis åtskilligt under pauserna och ämnena äro skiftande och mångahanda som sanden i havet:
— Han spelar fint Agust i Svängen!
— Jojomän, fint handklaver mä.
— De! Jo, var lugn för de du. Teminstingen hunnra kroner.