— För ja säjer de du, en cittra de nåntingen som inte alla har å den låter så förbaskade väl te sånger — ja te viser me för den delen. Å om ja vinner du — ja säjer de du, att om ja vinner femti en gång så ska ja köpa »Himlatoner» å den här fickspegeln te Anders. För den ä välan stili?

Fickspegel n:o 0182364, stod det i katalogen, av röd saffian innehållande spegel, kam, mustaschvax, nagelpetare, nagelfil och nagelpomada.

HUR ANNA BLEV RÖSTRÄTTSKVINNA OCH LITET ANNAT PRAT.

När man försöker att i minnet leta sig tillbaka till en tid som varit fylld av tusen nya intryck, av tusen nya saker och många nya människor, så är det ibland alldeles omöjligt att hålla samman allt. Man minns en sak, två, tre med oändlig tydlighet, andra sjunka undan och låta inte fånga sig. Man kan inte minnas dem en och en, utan först i en lång kedja, som drar allt och alla med sig. Och börjar man väl veva upp den kedjan komma alla minnen farande, störtande, och man hinner inte ens reda upp dem förrän de dragit förbi. Det är så med mig så fort jag låter tankarna gå tillbaka till min månad på Taninge — den var lång, men gick ändå så förvånansvärt fort. Varje dag var så till sista minuten fylld av arbete och möda och varje natt försvann som en minut i djup och tung sömn. Varje dag förrann lugn och lång under samma ständiga tramp, samma enahanda sysslor, som länkades den ena i den andra utan en sekunds andrum. Och varje kväll förde med sig en förnimmelse av vila och ro och en oändligt starkt känsla av tillfredsställelse över en dag använd just som den skulle användas. Ingenting på jorden skänker en sådan glädje som kroppsarbete, ingenting har en sådan förmåga att lugna, stilla och liksom rena allt inom en. Man får ingen plats över för tankar, som oroa och plåga — man knogar tills dagen är slut, då sjunker man ned på en stol likt ett tåg som stannar, och man orkar endast tänka så långt som: nu är jag allt bra trött, gudskelov att det är kväll. Och så stupar man ögonblickligen i säng och sover innan man hunnit dra täcket till rätta. Jag minns de första kvällarnas kväljande trötthetskänsla, och jag kommer ännu ihåg den avundsjuka beundran jag ägnade Anna, som så fort hon visste sig ledig bara slog sig ned på en stol och sov.

— Är du trött? kunde jag fråga, men fick till svar endast en förvånad blick som lika tydligt som ord sade:

— Ä du dum, du. Visst ä ja trött, när kvälln kommer.

Men när hon på morgonen vaknade, gick hon ständigt med lika lugn, belåten iver till arbetet, som hon utförde snabbt och väl och med samma glada villighet så lång dagen var. Vad jag beundrade henne och vad jag beundrar henne ännu! Och vad jag avundas henne den måttfulla styrka och kraft varmed hon gjorde allt. Hon berättade för mig ibland hurudant de hade det om vintern, och jag tyckte jag kunde se henne framför mig, hur hon stövlade genom snö och väta, ut och in, fram och tillbaka med sin snälltågsfart och sina röda kinder som alltid voro lika skinande röda och runda. Och jag tänkte för mig själv, när jag överhuvudtaget hade hunnit så långt att jag orkade tänka, och det var minsann inte de första fjorton dagarna: jag skulle önska att alla små hemmaflickor uppe i Stockholm finge vara med om detta, finge se och begrunda vad allt de kunde ha att lära av denna bondpiga, när det gäller arbete och förnöjsamhet, att de en enda dag bleve satta att göra alla hennes hundrade sysslor, som i sig själva äro så enkla och litet invecklade — jag skulle önska, att de bara en enda dag finge känna vad verkligt tungt och strävsamt arbete vill säga, och att de skulle förstå, vad detta arbete betyder, hur viktigt och nödvändigt det är och hur stort i all sin ringhet. Men det kan ingen förstå, som ej prövat på, tror jag. Varför skulle annars just denna del av kvinnoarbete vara så litet värderad och så lågt betald?

Tidens frågor hade ingen som helst betydelse för Anna — hon visste inte mer vad som skedde ute i världen än om hon levde på en obebodd ö i norra Ishavet, och vad kvinnosaken beträffar, så visste hon inte om att ett sådant ord existerade en gång. Aldrig i livet hade hon funderat över rösträtt eller likställighet med mannen, det låg något så komplett omöjligt i blotta tanken härpå, att jag hade mycket och stort besvär innan hon ens begrep, att det fanns kvinnor som kämpade för något så galet.

— Ja tycker de ja! De skulle allt bli någe de om du eller ja gav oss te riksdasmän. En kunne lika gärna villa bli kung mesamma. Tsss, ja har välan allri hört sån lort förr, du ljuger bestämt i mig alltihop.

Men jag försäkrade, att det var sanning och utlade därpå i enkla ordalag hur orätt det är att manfolk ska ha allting så mycket bättre. Tänk bara på drängarna, utslungade jag i hastigheten utan att egentligen ha en tanke på om det verkligen var något att anmärka på deras företrädesrättigheter. Men det tog skruv. Annas glada uppsyn fördunklades av ett lika intensivt som ovanligt tankearbete och till slut utbrast hon med gravlik röst: