— Jo ja tycker de. Feck du inte ett vy från Agnes eller va hon heter i går, som sa att hon sitt’en på gatan me en annan flicka å att han vände sej bort när han feck si’na. Ä de å va trogen de?

Jag blev blodröd i ansiktet av återhållet skratt och välsignar inom mig min systers blixtrande idé att pr vykort underrätta mig om min obefintlige Bernhards otrohet — så tittar jag upp och svarar med allvarsam, litet orolig röst:

— Äsch, det var nog bara hans syster som kommit till stan. Han skulle väl visa henne omkring.

— Syster, jo de trodde du allt. Nej du, han ä nog minsann inte bättre än andra inte. Å om han också skriver i brevena »din i döden» eller va de va du visa mej, så betyder de nog inte längre än te nästa vicka. Var lugn för de du! — Nä, nog ska en känna en pojk förbaskade väl om en ska va bekant me’n någe närmare, dä då säkert.

Dessa förståndiga och väl eftertänkta principer framlägges på onsdagen och kompletteras och utlägges under de följande dagarna. När lördagskvällen randas har Anna så ont i fötterna, att hon ett ögonblick nästan funderar på att stanna hemma och krypa till kojs i stället, men hon kan inte motstå frestelsen, utan drar med möda och många hädiska ord på sig helgdagskängorna, iskrudar sig dansstassen och linkar ner till vår loge, som denna gång upplåtits. Trött men strålande står hon där lutad mot väggen, pratar och fnissar med flickskocken och avvaktar att första dansen ska klämmas i av spelman. Under hela väntetiden fara hennes ögon över till pojkraden och de få en spelande förväntansfull glans — egentligen tror jag att Anna djupast in i själen har en obegriplig svaghet för manfolk och hon ser hissnande förtjust ut så fort någon av drängarna hemma trakterar henne med en liten välment klapp på de mest avrundade delarna av hennes runda lekamen. Förtjust och på samma gång oändligt förskräckt.

När äntligen de första tonerna komma drillande blir det rörelse i de skarpt avskiljda flockarna. Manfolkssidan stegar beslutsamt över till kvinnfolken och valsen går sjungande över logens glatta golv. En lång grov dräng kliver fram till Anna, låter högtidligen presentera sig av en bredvidstående flicka och nickar till uppbjudning. Men Anna gör svårigheter, jag hör hennes litet suddiga röst tala något om att hon har så »förbaskade ont i föttera», ett livligt samtal om fotsvett börjar därefter mellan de två, men ledsamt nog jag får inte höra mer förrän jag redan är mitt upp i dansen. Men när nästa polkett stäms upp ser jag Anna skinande av belåtenhet svänga omkring i den långe drängens famn i total glömska av både trötthet och värk. Sen såg jag henne inte mer, men det var så mörkt, att man knappt kunde skönja handen framför sig i de svartaste krokarna, mycket mindre då känna igen någon i den virvlande farten. Bortåt ett-tiden var dansen i alla fall slut och på mycket trötta fötter vandrade jag hemåt, nästan i sömn när jag fumlade mig in i förstun och tog efter nyckeln i kammardörren. Jag sökte och sökte, den fanns inte, jag knackade på dörren, men fick intet svar, hörde endast ett sakta skratt inifrån och en viskande mansröst. Ett ögonblick blev jag klarvaken av häpnad, stod en stund i stilla grubbel över människohjärtats förunderligheter, sen kom sömnen tung och oemotståndlig igen och med en snyftning av trötthet och leda vandrade jag sakta vägen tillbaka mot logen, steg in i ladan, kröp ned varmt och mjukt i halmen och sov tills Anna litet förlägen och med en försynt ruskning väckte mig till mjölkningen.

Vi pratade inte mycket den dagen, men när kvällen kom och dansen närmade sig igen säger Anna med en stark rodnad:

— Jo-e, nu-e — om du ville ligga på skullen i natt me. Jag ska gå dit me fäll’n så du inte behöver frysa.

Men då kan jag inte hålla mig tyst längre, min förundran står inte längre att hejda och med ivrig röst utbrister jag:

— Men Anna har du blivit tokig precis! Karar, som ä så farliga.