Ånej, det är väl inte värre för henne än för andra och hon reder sig nog. Men jag går och förundrar mig över hur snabbt en människas åskådning kan omskapas, hur raskt hon kan byta om håg och sinne och kan ej låta bli att helt förstulet le åt Annas lugna sätt att se saken, sedan den nu blivit ett oomkullrunkeligt faktum: »En kan la ha kyska tankar för de?»
Mera förtjusande ärbarhet och oskuld kan väl inte ens den strängaste sedlighetspredikant begära!
HUR JAG BLEV FRI FRAN TJÄNSTEN.
Det var ingen lätt sak att bli ledig från tjänsten efter en månad — bondpigor tas inte på månad minsann som man gör i städerna, på landet är det minsta ett halvår och det vanligaste ett år — men jag hade inte längre permission från min tidning och kände för övrigt inte heller någon vidare brinnande åtrå att stanna längre. Men för ett så remarkabelt brott mot anständighet och hävdvunna seder fordrades ett verkligt gott och giltigt skäl att framlägga, och det skälet började jag att fundera på i god tid. Ty naturligtvis kunde jag ju omöjligt lämna tjänsten, innan en annan piga skaffats i mitt ställe och pigor växa inte på trän i våra dagar varför det behövs både tid och arbete innan de kunna anträffas och uppgörelse hinner ske. Jag grubblade både hit och dit för att finna någon antaglig förevändning. En liten hjälp hade jag i den handskada jag ådragit mig, och som gjorde det omöjligt för mig att mjölka, men som Hilda utan knot böt sysslor med mig, så var det inte något tillräckligt skäl att skylla på. Mer vägande och behjärtansvärt måste det vara!
Efter mycket funderande beslöt jag att låta en aldrig existerad moster dyka upp i mina berättelser hemifrån och placerade henne som min stackars mjölkande och grismatande moders förnämsta och oumbärliga hjälp hemma. Några dagar efter det jag annonserat hennes existens förkylde hon sig och blev litet krasslig; ytterligare några dagar förflöto och hon blev allvarligt sjuk. Jag började klaga högt om »hur svårt mamma hade det» och kastade varligt fram, att jag kanske rent av blev tvungen att resa hem för att hjälpa henne. Dagen därpå var moster så verkligt dålig — underrättelserna kommo pr vykort sända av en invigd syster — att jag bad Hilda höra sig för om någon ny piga möjligen kunde uppbringas ifall det blev nödvändigt att jag reste. Av en händelse lyckades hon verkligen efter ganska kort tid få tag på en flicka, som inte var alldeles ohågad för att komma, om jag måste ge mig i väg och under sådana omständigheter avled naturligtvis min dyrkade moster knall och fall. Jag ansåg, att dödsbudet lämpligast borde bringas mig pr telefon — det fanns nämligen underbart nog en sådan på gården, ehuru ytterligt sällan använd. Och en middag, mitt under brinnande arbetstid ringde min syster, som jag instruerat i brev. Telefonen satt i »kammaren», högtidsrummet, och just den dagen ville olyckan, att bonn hade några grannar på besök och hade placerat sig och dem därinne, kaffekaskarnas mångfald hade tärts under förmiddagens lopp, så stämningen var ganska uppsluppen, när jag trädde in, kallad av bonns glättiga röst:
— Dä telefon te’na. De va fästman hörde ja!
Under diverse skämtsamma anmärkningar från sällskapet fattade jag luren och ropade hallå. Och sannerligen blev inte det samtal som nu följde det svåraste prov på behärskningskonst jag någonsin i mitt liv genomgått. Långt bortifrån hördes min systers muntra röst:
— Goddag du. Har du gett grisarna ordentligt?
— Goddag — hur är det med moster?
— Du kan inte tro en sån utsökt premiär jag var på i går!