Det var en bondgård som tusen andra den jag kom till när friveckans sista dag löpte ut, alltså den 30 april. En bondgård som tusen andra. Med mycket folk och mycket arbete. Där var fyra drängar och en statare, två jungfrur, fem barn (det äldsta 7 år) och så husbondfolket självt. Kreatursbesättningen gick upp till 20 kor, en tjur och några kvigor och kalvar — se’n var det grisar och höns och får naturligtvis, men inte många av någondera delen. Alltså en medelstor gård med fullt tillräcklig arbetskraft. Ladugården var alldeles nyuppförd och med modern inredning, boningshuset mycket gammalt med fem rum och ett löjligt litet kök, med fett, svart tak och långa stänger fulla med paltbröd och torkat rågbröd i tunna kakor. När det sopades stod dammet som otroligt mättade skyar, vilka stilla och fridfullt lägrade sig över de dinglande födoämnena i taket, och när . . . Men sådant skall jag inte komma till redan, det hör inte hit ännu.

De fem rummen uppdelades sålunda: stugan, vilket är detsamma som vardagsrum, pigkammaren, kammarn, vilket är detsamma som förmak, drängkammaren och ännu en kammare, som beboddes av fyra skogsarbetare, vilka alla voro inackorderade i maten. I stugan sovo husbondefolket, de fem barnen, två hundar och två kattor med varsin unge — alltså sju personer och sex djur. I en stor säng lågo tre barn, i en utdragssoffa två, i en annan soffa bonden och hustrun, hundarna vanligen hos barnen, fastän det egentligen inte var tillåtet, kattorna i en avbalkad trälåda. Pigkammaren användes till matrum om dagen och om natten delades en smal soffa av de två jungfrurna. Drängarna lågo två och två, likaså skogsarbetarna. Vad sängkläderna beträffar så utgjordes de av fjäderbolstrar, vaddtäcken och fårskinnsfällar, ty fastän det var i maj månad och nätterna ganska varma var det inte tal om att lägga av vinterfällen, som gjorde bädden till en sannskyldig badstu. Lakan användes så till vida, att man fick ett under sig, men överlakan var en fullständigt okänd lyx, vadan täckenas tillstånd och konsistens ej tillåta någon mera ingående beskrivning. Örngottskudde existerade naturligtvis inte och lakanen byttes fyra till fem gånger årligen, vid större högtider vanligen, såsom jul, påsk, midsommar och höstslakten.

Golven voro oerhört grova och hårdskurade, radvis och delvis täckta av smala trasmattor i granna färger, väggarna buro urgamla tapeter i de förunderligaste mönster och voro dessutom prydda med s. k. konstbilagor ur jultidningar, och i stugan dessutom av kung Oscars och drottning Sofias ungdomsporträtter i breda mahognyramar, dem generationers flugor tydligen haft som favorittillhåll. Över den äktenskapliga soffan hängde också en skönt utsirad stramaljtavla, på vilken lästes den vackra och fromma önskan: »Skydde Gud i varje stund edert äktenskapsförbund.» Att det även fanns en stramaljsydd handdukshängare, där »God morgon» glättigt lyste en till mötes alla tider på dygnet, behöver väl knappast nämnas — på denna hängare fanns för övrigt endast en paradhandduk, som av ingen dödlig fick användas. Fjärran från paradhandduken i en annan del av rummet, stod en valnötskommod, dock endast en prydnadsmöbel, ty den allmänna tvättningen försiggick vanligen i pigkammaren i ett diminutivt plåthandfat. Tvättningen ja! — Nej, det får också bli en senare fråga, nu vill jag endast ge en liten beskrivning över huset och inredningen för att orientera en om bondgårdar ovetande läsare. Den övriga möbleringen i stugan utgjordes av två byråar — rummet var nämligen oerhört stort — och ett väldigt slagbord med en blårutig vaxduk och på den en grön glasvas med skära pappersrosor och penninggräs. På ena väggen en ofantlig öppen spis, där en långvedsbrasa tändes i kyliga vårkvällar.

Köket var litet, som jag redan sagt, litet och mörkt, och pigkammaren, vår kammare, var heller inte stor. En utdragssoffa, en byrå, ett fällbord och några pinnstolar utgjorde hela möbleringen, och i hörnet en hög vacker gammal klocka, som alltid skulle gå 20 minuter före, av okänd anledning, ty alla visste det och rättade sig därefter.

Så återstår »Kammarn» — husets och familjens stolthet. En himmelsblå stoppad inventionssoffa med vita, virkade antimakasser överallt där sådana möjligen kunna placeras. Ett skrivbord med ett bläcklöst bläckhorn av snäckor och på en liten duk en papperspress av glas med ett vinterlandskap inuti. En byrå av valnöt med spegel på och en antimakass på det snirklade överstycket. Vidare ett bord fullt med album och fotografier och husets bibliotek: Kung Henrik IV:s Kärleksäventyr i praktband, rikt illustrerad, Veterinären, Sveriges Rikes lag för 1872, Byrons Childe Harold på engelska (köpt på en bokauktion för bandets skull), Zions strängaspel med gitarrskola på försättsbladet och Furstesonen, roman i tre tjocka eldröda delar med många ohyggliga planscher. Fotografier av bonden och hustrun i bröllopsdräkt, av barn och föräldrar och pigor omväxlande prydde för övrigt väggarna och i ett hörn stod en härlig hög fikus och dolde delvis med sina tjocka blad en broderad tidningshållare och en likaledes broderad liten låda för bibelspråk. Mitt på golvet ett stort runt bord med en virkad duk på och mitt på den duken en annan liten duk och mitt på den duken en konstgjord ljungbukett i en konstgjord björkstubbe. På golvet nya trasmattor och en kalvhud. Spiselkransen var fylld av porslinshundar och underliga vaser i de mest besynnerliga färger och i den tomma spiselplattan låg till prydnad utbredd en tidning över det röda teglet. I vinkeln mellan soffan och spisen stod en brännvinsbutelj och under skrivbordet en annan — båda till hälften fyllda med renat.

De två andra kamrarna på vinden hade endast soffor och byråar utan någon som helst utsmyckning, inga mattor på golven och dessa skurades fyra gånger årligen. Varför färgen var något dunkel och obestämd.

MORGONBESTYR I KÖK OCH LADUGÅRD.

Rrrrrrrrrrr — — — — — — — — — —

Å, väckarklockan! En sömnig och förvirrad blick träffar det skramlande odjuret: halv 5! Halv 5, halv 5, halv 5 — det svider till ett slag invärtes och min blick irrar sorgsen och resignerad vidare, far över klockans blanka nickelrand, granskar den gråvita vaxduken, följer en flugas ensamma gång på den dunkelgröna minimala spegeln, stannar vid rullgardinen, som till mönster har en brungul riddare vid en ljusblå vallgrav, där en båt av konstig och skranglig konstruktion genom ett underverk lyckas bära upp en rödklädd dam av obestämd ålder. Hennes midja är smal som liljans stängel, hennes mun ler glättigt fastän två framtänder spårlöst försvunnit under tidernas lopp och hennes något vindande ögon blicka blygt upp mot den brungule, vars frustande fåle en bit längre bort betar blåa blommor. Det finns så mycket på den rullgardinen, så mycket verklig poesi och händelse och för var minut upptäcker jag något nytt. Nu där uppe på borgens krenelerade torn t. ex. — sannerligen står där inte en bågskytt med pilen på . . .

Det knakar till bredvid mig i soffan, ett djupt stönande för mig tillbaka från medeltid och romantik till jordens mest prosaiska nutid. Jag vänder på huvudet och möter blicken från ett par smala, blå ögon, som i surmulen envishet uttryckslöst vila på mitt hår — och med ens är hela verkligheten åter över mig. Första dagen — första morgonen . . . Å!