Den sista kalven har fått sin mjölk, har knuffande och fnysande sörplat i sig sitt knappa kvantum, den sista stävan har tömts och mjölkskjutsen skramlar i väg till mejeriet, som ligger en halv mil bort. Och Anna och jag snubbla hemåt i kylan med armar som kännas litet domnade efter den långa ansträngningen och en intensiv hunger sugande invärtes.
— D’ä då förbaskat, att dom inte kan ge en lite bröd te kaffe på môrna, knotar Anna till svar på min stilla jämmer, men rösten saknar all bitterhet och jag förstår, att det ska så vara och ingenting är att klaga över egentligen. Frukosten får för övrigt ännu en stund hägra i fjärran — grisar och höns ska först ges, och det tar sin rundliga tid innan gröpe, vetekli och potatis hämtats och rörts ihop till sin precisa och stadiga konsistens. Men äntligen är det gjort, äntligen strålar Annas ansikte upp i det solsken, som sedan lyser där hela dagen, äntligen slår vi oss ned vid matbordet, som redan är härjat av drängarna och i sitt verkligen fruktansvärda tillstånd ger mig en vink om hur en frukost lämpligen ska avätas. Bredvid varje tallrik ligger på duken en förvånansvärd hög potatisskal och sillben, tallrikarna själva äro trots begagnandet nästan rena, så väl har varje smula tillvaratagits, hela duken flödar för övrigt av grädde, frikostigt utspilld ur sleven, som står i en numera tom karott — det kallas förresten vid måltiderna inte grädde utan potatissås — och mitt på bordet tronar en väldig tillbringare blåsur, bläcksmakande separerad mjölk, som ser grönaktig ut mot det vita porslinet. En brödkorg med grovt hårt och mjukt rågbröd, ett tefat med salt, ett dito med spicken och stekt sill och en assiett margarin fullbordar dukningen. Anna makar nödtorftigt med en kniv undan en skalhög, går efter en tallrik, gaffel, kniv och kopp ur skåpet, jag följer med minutiös noggrannhet hennes exempel. Och så börjar ätandet. Att sill och potatis kan vara så underbart gott! Att grovt rågbröd och margarin kan smaka som förnämliga läckerheter! Att blåsur skummjölk i en spräckt kopp kan slinka ned så lätt och ledigt!
Under måltidens lopp kommer matmor in och konverserar vänlig och leende med den minsta telningen på armen. Detta förhoppningsfulla barn är åtta månader och undfår nu sin frukost bestående av kaffe och skorpor, som först omsorgsfullt tuggas av modern och sedan serveras i en tesked av bleck. Matmor heter Hilda och kallas vid namn av oss — så är bruket och så vill hon ha det. Inget fjäs med fru och nymodigheter, när man är bondmora så är man, resonerar hon rejält och förståndigt.
— Nå, säger hon till mig och småler uppmuntrande — nå, va tycker hon om sig? Va korna hårdmjölkta?
— Nej föralldel, di va bra, det var inget fel på dom. Lagårn var fin!
— Jojomen, han är nybyggd med och har kostat mycket pengar. Ät nu bra, flickor, så ni bli väl mätta. Åt ni potatis och sill hemma också om môrna? vänder hon sig plötsligt till mig, som småskrattar och svagt mumlar ett »joo då», medan jag inom mig rodnar över dagens första lögn.
— Skötte pappa lagårn hemma? fortsätter hon.
— Jaa.
— Och mamma grisar’a?
— Jaa.