— Matte vet något! svarar Gate med mystisk röst och med tonvikt på vet. Och jag undrar vad han väl i all världen kan veta som gör, att Gate tänker gå till honom med en sjuk hund.
Matte är en liten böjd lappgubbe som i mina ögon just inte ser ut att veta något särskilt alls, men jag minns, att han har klara små bruna ögon och ett vänligt leende. Han är en fastboende fiskarlapp, som året om har sin kåta på samma plats och det ställe vi nu ligga stilla på är endast några kilometer från hans hem. Gate kastar ännu en granskande blick på Rill, som inte en gång orkar lyfta huvudet ur mitt knä, och så går hon ut, tar skidorna på och ränner bort åt Mattes håll med stor fart. Jag lyfter undan kåtaduken litet där jag sitter och ser henne med skickliga, snabba kast ta sig uppför den branta fjällsidan, men jag glömmer både henne och hunden för den starka doft av vilt, som strömmar från en ripstek, som sakta vänds över elden på en träpinne. Runt, runt snurras den, blir ljusbrun och ångande av smör och hetta, doftar så till och med Rill med en glimt av intresse lyfter upp nosen, och knastrar så lockande, att det är knappt man kan vänta tills den är färdigstekt. När man i tre veckors tid inte har ätit annat än torrkött och stekt renbringa till morgon, middag och kväll är det inte utan, att utsikten till en ripstek, är den än aldrig så seg, känns som om man vore bjuden på det största och finaste gästabud i världen. Det snösmälta vattnet smakar som kostligt vin, när man sköljer ned en ripvinge; och det nybakade rågbrödet, som ligger till tallrik, blir genomdränkt av brynt, droppande smör och smakar nästan som fågel det också, när det sedan brytes och ätes bit för bit. En furstlig måltid från början till slut — slutet är två stora koppar starkt kaffe, som Ellekare tillrett.
Jag har knappt svalt den sista klunken förrän Gate kommer åter med Matte, som hon träffat på väg till lägret. Matte, som “vet något“ och kan bota en hund, som har mask.
— Han äter inte och dricker inte och skäller inte! säger Rills matmor och betraktar frågande Matte. Nog har han väl masken då?
— Det är masken ja! svarar Matte tvärsäkert, lyfter Rills huvud ur mitt knä, för ett par fingrar in mellan hans käftar och undersöker tungan. Och så sjuk är den eljest så ilskne Rill, att han endast morrar över denna främmande människas närgångenhet, endast suckar djupt och kastar en plågad blick omkring sig. Gates ögon släppa inte Mattes ansikte för en sekund, och när han kort förkunnar: mask! börjar hon genast en del förunderliga förberedelser. Först tar hon fram baktråget — en vid, avlång skålformigt urholkad björkstam — så tar hon litet aska från härden och lägger i två små prydliga högar mitt i tråget, där bredvid ett par vassa träpinnar, som hon först omsorgsfullt spetsat och skalat, så skär hon av ett stycke kött och placerar det vid sidan av askan och allra sist läggs kåtans vassaste kniv i skålen. Jag makar mig närmare för att se vad som vidare ska bli av, men Gates förberedelser äro slut, så när som på ett par repstumpar, vilka rullas i hop i ring kring askhögarna. I stället kommer Mattes tur, och han slår sig ned på golvet med vitt utspärrade ben, ställer skålen inom räckhåll, tar försiktigt upp repen så att ej askan rubbas och river med ett raskt grepp Rill på rygg ned mellan sina knän, där allt hans gnyende och jämrande tjänar till intet. Repen slås om hans käftar, ett om över- och ett om underkäken, och Gate och jag hålla i var sitt, så att hans gap blir vitt uppspärrat. Så flyttar Matte skålen litet närmare och operationen börjar. Detta är att “ta masken av hunden“:
Matte tar en nypa aska från en av högarna, griper med vänstra handen ett fast tag om Rills tunga, som tack vare den tröga askan inte kan glida ur greppet, drar den ut så långt det går och viker spetsen över fingern, så att undersidan kommer upp, glatt och spänd. Så sträcker han ut högra handen, tar kniven och gör i tungans mitt, alldeles intill den stora blodådern, ett raskt, långt snitt, fattar sen en av träpinnarna, för den in i skåran och petar fram ett litet vitt, runt benstycke som verkligen är så likt en mask och kröker sig så levande, att man måste känna och fingra på det, för att bli övertygad om, att det verkligen bara är ett stycke halvstyvt brosk.
Så skickligt och raskt har allt gått, att Rill knappt hunnit märka vad det är fråga om förrän han redan är opererad och står förbluffad med viftande svans framför Matte, som lagt “masken“ i skålen och nu skär av bägge dess ändar. Mittstycket lägger han därefter i köttet, stoppar väl in det och slänger alltsammans till Rill.
— Ja, du kan försöka, säger jag — han äter minsann inte!
Men han äter, han sväljer det helt, och svansen viftar i vild förtjusning — Gate slår upp litet buljong som står i en gryta, och han dricker och lapar så det är en lust. Matte ser på och ler sitt vänliga leende åt min häpna min.
— Han blir bra nu. Jag tog masken ifrån honom ser du.