— Det var väl inte krig i Sverige? frågar en gråskäggig, bistert blickande gubbe, som rökt och spottat utan uppehåll från det vi trädde in i kåtan.
— Nej, det var det inte, svarar jag och ser oroligt på honom. Är det krig nu då?
— Lär allt vara det.
Jag känner hur jag blir röd och blek ömsom och reser mig till hälften upp, så klarvaken som jag inte varit förut på hela tiden.
— Vad säger du! Är det krig, verkligen krig?
Kan det hända så mycket på en månad? tänker jag. Det var så lugnt allting, när jag lämnade Soppero, hur ska jag komma hem, vad ska jag ta mig till! Och i en vild dans ser jag alla de mil jag vandrat åter bränna för mitt medvetande — ska jag springa dem igen med denna fasa inom mig, ska jag bryta upp nu genast och gå, gå över de öde vidderna, innan jag ens hunnit sova tröttheten efter den sista vandringen ur mig. Jag tänker allt detta så snabbt, att det väl inte tar en sekund, och gubbens svar har ännu inte nått mig. Så hör jag hans lugna röst:
— Ånej, inte vet jag, men nog är det väl troligt. För skogs-Jon från Sappisasi drog här förbi i går och han kom just från Soppero. Och där är mjölet två gånger så dyrt nu, som när vi lämnade det för sex veckor sen, och då kan det väl inte vara annat än krig. Voi, voi, vad det blir dyrt med mjöl och kaffe sen! När dom krigar. Tror du dom kommer och skjuter oss lappar?
— Visst inte! svarar jag och skrattar, så lätt om hjärtat igen som endast den kan vara, som känner sig ha sluppit ifrån det svåraste i livet. Visst inte! Och det är inte krig heller för den delen, det är jag alldeles säker på. Mjölet kan bli dyrt ändå och kaffet med. Du höll på att skrämma mig rent fördärvad med ditt krig.
Allesammans skratta igen, och mitt i den allmänna munterheten öppnas oksan försiktigt, och en halvvuxen pojke kommer in i ett moln av snö. Han försöker göra sig så liten, som möjligt, men Sannas kvicka öga undkommer ingen, och ögonblickligen blir han anropad.
— Nilsa, där sitter lärarinnan! Gå fram och hälsa nu vackert.