Ingen. Groda är kanske ett bra svårt ord, tänkte jag — jag ska ta något lättare. Kan du säga, vad bäck heter då? Inget svar. Och på alla mina frågor om de enklaste vardagsord kan ingen ge mig en antaglig översättning. Ibland försöka de hitta på något, som åtminstone ljuder lika, men det är så sällan det träffar rätt, att jag snart genomskådar den lilla listen. Så svarar t. ex. någon, när jag ber honom översätta ropa: ruobbi. Men det betyder sår på lapska och kan alltså inte alls godkännas. Dessa barn ha gått i skola i tre, fyra år och lärarna ha haft till uppgift att bibringa dem undervisning i svenska språket. Deras enda läroböcker äro på svenska: katekes, biblisk historia, läsebok, och ur dem ha de haft läxor. Utan att förstå ett enda ord ha de fått rabbla psalmverser, bibelspråk, tio Guds bud, och av styckena i läseboken begripit precis lika mycket, som om man satt dem att läsa kinesiska eller något annat lika besynnerligt språk. Det är första timmens glada erfarenhet.

Andra timmen låter jag de äldsta skriva, mellanklassen får läsa och de minsta få pennor och papper för att lära sig rita uppstrecket till i. Griffeltavlor finns det två stycken i skolmateriallådan, men inga grifflar ha blivit medskickade så det är lika när för det. Och så måste jag ge nybörjarna pennor i deras små bruna nypor, och där blir minsann skrivning av så bitarna yr om blyertspennorna. Det är inte så gott, att trycka lagom hårt, när man aldrig försökt att skriva förr och jag bävade, när jag såg hur pennorna blevo mindre och mindre. För knivar hade de ju tillreds i bältet, åtminstone pojkarna så små de voro, och det fanns inga hinder, när det gällde formering. Och formerades gjordes det sannerligen så Ellekare kunde haft till tändved en vecka om hon passat på och samlat upp spånen. Jag förmanade dem: Tryck inte hårt! och då sågo de allvarligt på mig, torkade sig om näsan med smutsiga små nävar och började på nytt med högtidliga, viktiga miner. Men resultatet blev lika klent. Jag tog deras hand i min och förde pennan, och de finaste streck trollades fram, men under samma hand ensam sade det knack! och en bit blyerts for i luften så det var en lust åt det. Till slut fingo de skriva med bara träet för att öva sig i att hålla om pennan åtminstone och så småningom minska trycket. Så hade då de sysselsättning en stund, och jag fick ägna mig åt mellanklassen, som hjälpligt kunde stava och lägga ihop och staka sig fram genom de enklaste ord. Det var precis samma förhållande med dem som med de äldsta — ingenting begrepo de av de svenska ord de krånglade till, och intet svar fick jag av dem heller på mina frågor. Men skriva efter förskrift gjorde de alla riktigt bra, när man betänker hur de måste sitta nedhukade på risgolvet med knäna uppdragna och böckerna stödda mot dem. De skrivböcker med förskrift som användes voro av den sorten, som brukas i vanliga folkskolor, och det var onekligen ytterligt löjligt att läsa de förskrifter som stod tryckta överst på varje sida: Sitt rak i ryggen! Håll fötterna rakt på fotbrädan! Stöd handen lätt mot bordet! Luta ej huvudet!

Nästa timme ägnades åt räkning för de största, skrivning på nytt för mellanklassen och inlärande av bokstaven i för de små. Det var gränslöst besvärligt att hålla dem i arbete alla, och den första tiden blev jag rent vimmelkantig innan jag fick in vanan, att utan ett ögonblicks tvekan kasta mig från räkneproblemen i översta klassen till stavningen i mellanklassen och från stavningen till dirigerande av streckskrivningen hos nybörjarna, och från streckskrivningen åter till räkneproblemen. Men det gick snart, bara man blev van. — Räkningen beredde mig en ny överraskning. Så länge jag höll mig till huvudräkning med mycket små tal gick det rätt bra, men så snart jag började med skrivna problem blev det annat av. Efter tre års skolgång ansåg jag, att ett sådant tal som detta utan svårighet borde kunna räknas ut: 19 + 11 + 13. De fingo sina tal och satte sig på sina platser, och jag ägnade min uppmärksamhet åt de andra eleverna. Efter tio minuter tittade jag på seniorerna och undrade, om de inte skulle kunna vara färdiga snart. Men det såg inte så ut. Ögonen stirrade stelt, pennorna skrevo och ritade, läpparna rörde sig, fingrarna trummade, och suckar och stönanden fyllde luften. De kliade sig i huvudena så det dånade, snöto och fräste i fingrarna och arbetade med en intensitet, som var rent förbluffande när jag för mig själv betänkte uppgifternas enkelhet. Men då jag äntligen fick se deras böcker, så förstod jag fullkomligt deras bedrövelse och delade den med dem av mitt fulla hjärta. Hela sidan var full med små streck — streck vid streck, streck vid streck — i grupper, påblötta och utsuddade med tummen, när det blivit för många.

Först stirrade jag bara fylld av häpnad på förstörelsen, förstod icke vad meningen var en gång, men så gick det plötsligt upp för mig, att det var det sätt, som man lärt dessa barn att lägga samman 2 och 2 eller 10 och 10. Först tio streck på ett ställe, så tio på ett annat och så vidare allt efter problemens längd och talens storlek, och när de så med mycken svett och möda ritat ut alla sina streck, så hade de ett förskräckligt arbete att räkna samman dem alla. Addition i kolumner hade de aldrig hört talas om, subtraktion existerade inte, multiplikation var nästan löjligt att nämna, och vid blotta tanken på division kände jag svindel.

Det måste alltså bli för mig att börja från den allra första, enklaste begynnelsen och lära dem förstå, att räkning inte bara är streck, att strecken kunna representeras av siffror i kolumner, att ett tal kan tänkas innehålla alla de streck, som eljest måste ritas och räknas samman. Det var den erfarenheten räknelektionen gav mig, och så värst glädjande var den ju inte. Med detta lät jag dagens arbete vara slut — vi voro trötta allesammans — och med läxor att läsa på gav jag dem hemlov, vilket hälsades med nedslående förtjusning och efterkoms med en snabbhet endast möjlig att åstadkommas av barn, som veta att skolan är slut för dagen. Och med en suck tackade jag dem för denna snabbhet, lade mig raklång på en fäll och beslöt att för en timme åtminstone låta bli att fundera över hur i all världen jag skulle kunna lära dem allt som de skulle kunna och inte kunde.

När skolan varat omkring en vecka kommer pingsten och med den naturligtvis pingstlov i tre dagar. Vädret är strålande vackert igen med kalla nätter och vårljumma dagar. Vi försöka åtminstone att tro, att det är våren som är oss nära om också de gamla runka på huvudena och spå lång vinter ännu.

— Vad ska vi göra de tre dagarna när vi ingen skola ha? Ellekare talar alltid i pluralis, när det gäller skolan och kåtan.

— Om vi skulle ta och gå efter post! föreslår jag. Ty nu är det nära sex veckor sedan jag hört några nyheter från den värld, som är bortom de vita fjällens krans och det känns lite underligt att ingenting veta om de sina, om kriget, om allt som kan ha hänt på hela denna långa tid.

— Ja det gör vi! svarar Ellekare ögonblickligen och utan ett spår till tvekan, och ögonen lysa på henne bara vid tanken på den långa färden, och allt vad hon ska få se på den. Det är sju mil över fjällen till Torne Träsks station som också är vårt närmaste ställe att hämta post från. Om vägen dit veta vi intet, men med karta och kompass ska det väl inte vara omöjligt att ta sig fram. Förresten kanske vi kan få någon lapp att följa med, som känner vägen. Och så gå vi till Heikka, som är vårt stöd och vår tillflykt i alla kinkiga situationer.