Båda böckerna äro utgivna av Carl och Knut Kastman, förmodligen med tanke på vanliga svenska landsskolor. De ha också använts där en längre tid, äro visst ännu i farten och det är inte så länge sedan en ny upplaga med nystavning gavs ut. Ur dessa böcker hämta nu även lappbarnen sitt vetande, och det är inte utan att jag då och då uppsänder en tacksamhetens suck till Ibmil, lapparnas Gud, för att han ej givit sina minsta barn förståendets gnista, när det gäller svenska. Följande praktblommor äro tagna ur abc-boken:

sjudhet rödkål, vår själ är dyrbar,

åt du kokhet rödkål

ligg, min gode far

min mamma såg er fina dam falla i vår damm.

Sällan, — det får man åtminstone hoppas — blir väl ett lappbarn i tillfälle att se en fin dam falla i en damm, och ännu mera sällan blir samma lappbarn i tillfälle att äta kokhet rödkål. Jag tror nästan, att en lapp hellre svulte ihjäl än han sudlade sin mun med “rasi“ d. ä. gräs, ty rasi är något alltför föraktligt, han ser det inte, han trampar bara på det, det är allt. Inte ens de skönaste blommor äro något annat än rasi, som tjänar honom till en mjuk matta att sätta foten på. Och därför kan rödkål ingen som helst betydelse ha i hans medvetande och inte heller i hans barns. Det omedelbara sammanhanget mellan samma sjudheta rödkål och vår själs dyrbarhet är också lite kinkigt att på ett tillfredsställande sätt förklara. Som avslutning tar jag följande: Exempel på olika sätt att utläsa c: Cato, citron, cittra, cigarr, Carlsson. —

Det finns illustrationer också till den boken, som sannerligen kan komma vem som helst att spärra upp ögonen, och det förvånar mig inte alls när jag ser lappbarnen stirra på besynnerligheterna med uppspärrade ögon och vidöppna munnar. En markatta t. ex. som rider på en getabock, ett lejon, som ryter bredvid en kaktus, en åsna, som mediterar över en tistel, en igelkott som äter ägg, en gripsvansapa med oändligt svårmodigt utseende, en ... Nej det kan inte beskrivas allt. Av alla dessa kreatur finns det inte ett, som något av barnen sett eller någonsin kommer i tillfälle att se, och man läser så väl i deras miner, när de betrakta dem: såna djur finns inte! Denna misstanke kan ju inte gärna föda något intresse hos dem att få veta, vad som står skrivet om dessa djur och dessa planscher. Tänk om det i stället vore en bok där renar och hundar och vargar, kåtor och pulkor voro avbildade och med text lämpad efter dem! Det skulle bli annan fart på läsningen då minsann. Ty det bör givet vara mera intressant för ett lappbarn att stava sig fram genom satser om renar och fjäll, än att läsa om fina damer som falla i dammar, om rödkål och citroner, om Cato och Carlsson, och många andra besynnerliga och för dem overkliga saker.

Läseboken för de större har inga illustrationer, men för övrigt står den ingalunda abc-boken efter på något sätt vad texten beträffar. Den är full av den ädlaste moral, av den mest lysande dygd och inte ens den strängaste predikant skulle kunna ha något att invända mot det blixtsnabba sätt på vilket olydnad straffas, plikt belönas och allt styrs till det bästa. Men det skulle bli lite svårt för en lärarinna i en lappskola, att på ett tillfredsställande sätt förklara en sådan historia som denna — om de nu hade förstått det de läst och fordrade en utläggning. Berättelsen heter: “Tänk på att du helgar vilodagen“ och återges härmed in extenso:

En gång bodde i en stad tvenne skomakare, av vilka den ene hade hustru och många barn men den andra hustru och inga barn. Den, som hade många barn, var en from man. Han gick gärna i kyrkan att höra Guds ord. Sedan arbetade han friskt om söckendagarna. Det gick honom ock lyckligt, så att han blev en välmående man. Den andra däremot, som inga barn hade, satt över sitt arbete utan rast och ro, så att han icke ens vilade om söndagar, högtidsdagar och högtidsaftnar, ja, knappast om natten, men likväl ville det icke gå för honom. Han förvärvade icke annat än skulder. Då går han en gång till den rike mästaren och säger: “Broder, tillåt mig fråga, hur det går till! Du har så många barn och är så rik, och likväl plågar du dig icke på långt när så mycket som jag. Jag däremot har inga barn. Dag och natt gör jag mig mycket omak, men det vill ändå ej gå bra för mig.“ Den fromme skomakaren säger: “Gå i morgon bittida med mig, så vill jag visa dig, varifrån jag har min rikedom.“

Då den fattige skomakaren kom dagen därpå, förde den andre honom med sig i kyrkan. Men, då han sedan ånyo ville föra honom dit, svarade han, att han ej bett honom att visa vägen till kyrkan utan att säga, hur man kunde bliva så rik och samla så många skatter som han. Då svarade den rike skomakaren: “Har du icke hört, att Herren Kristus i evangelium säger: ’Söken först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så faller eder allt detta till?’ Jag känner intet annat ställe, där man kan få, vad man behöver både för själ och kropp, än kyrkan.“ Den fattige skomakaren sade: “Du kan hava rätt, broder!“ Från den stunden gick även han gärna i kyrkan och hörde flitigt Guds ord samt gjorde därefter. Så kom han med tiden ifrån sina skulder och fick lycka och framgång i sitt yrke.