Flitigare och mer läraktiga elever kan man knappast önska sig än dessa små lappbarn äro. De äro så ivriga att lära, så intresserade av allt nytt, som man berättar dem, så villiga och glada åt den kunskap man söker bibringa dem. Det händer ju att de plantera om det de få höra i sin egen jordmån och rätta det efter det liv de leva i, och då kan det ju bli litet snedvridet som allmänt vetande betraktat, men för dem kommer det närmare och blir rikare på det sättet. Jag minns i biblisk historian en gång. Jag hade berättat för dem om Josef, och hur illa hans bröder behandlade honom, att de skickade honom i fångenskap. Dagen därpå skulle jag höra hur mycket som satt fast av det där, och fick riktiga och förståndiga svar på alltsammans. Så blir det Lars Peters tur, och då har berättelsen skridit så långt som till fångenskapen.

— Vad gjorde då Josefs bröder med honom, Lasse?

— De skickade honom till Trondhjem, svarar Lasse med trovärdig och indignerad uppsyn. Och hur besynnerligt det svaret än kan låta för en med lappförhållanden obekant, så är det dock från Lasses syn på saken fullkomligt riktigt. Till Trondhjem sändes nämligen alla norska lappar, som gjort något med rättsprinciperna mindre överensstämmande och Lasse hade hört om många norsklappar, som fått fara till Trondhjem för renstölder och knivhuggning, och vad det nu kan vara allt. Och så sade han den fångenskap han kände bäst till och det var inget ont i det. Det blev skratt förstås, och Lasse blev röd som en pion i sitt runda och fräkniga ansikte, men han var säker på sin sak och såg lugnt på skrattarna. Och Josef fick gärna för mig sitta fängslad i Trondhjem.

De fyra timmarna, som skolan tar i anspråk varje dag gå så fort, att man tycker det har knappt hunnit börja förrän det är slut, och barnen tycka inte heller det är långsamt. De ha inte riktigt så brått nu som den första tiden att komma iväg hem, när jag säger:

— Nu är det slut. Adjö!

Det händer allt emellanåt, att de stanna en stund utanför och vänta lite smått, att jag ska komma ut och leka med dem någon ny och okänd lek. Det gör jag också ibland och vi ha storartat roligt en timme eller två, tills Ellekare kommer och ropar mig in till middagen eller någon väntande patient, som vill bli botad för något ont.

— Nu är det bäst ni går hem! säger jag då till barnungarna. Och som en storm brusa de utför sluttningen på sina skidor, ropa och skratta så det ljummar i luften och lämna ett stort och tyst tomrum efter sig. Som dagen därpå blir fyllt på nytt med strålande liv.

Och jag går in till mina plikter. I kåtan sitta nästan alltid efter skolans slut ett par tre stycken, som ha någon krämpa de vilja ha botad, och det hjälper inga undanflykter eller en så enkel sak, som att jag förklarar, att den och den sjukdomen förstår jag mig inte alls på.

— Alltid kan du ge mig något på försök åtminstone! säga de, och så får jag lov att portionera ut någon medicin, som, om den inte gör nytta i alla fall inte skadar. Emellanåt ger den åtminstone lite lindring, om det är någon reumatisk eller annan värk, och de äro tacksamma för det. Ibland vid mera lätta fall har jag kunnat hjälpa fullständigt, och genom dessa få lyckade kurer är mitt läkarrykte spritt vida omkring och har vunnit stor stadga. Så fort skolan är slut komma patienterna. I början var det inte så noga med tiden — de kommo mitt i lektionen och sökte mig, men sedan jag sagt dem, att medan skolan pågår kan jag ändå ingen hjälp ge eller ens höra på vad de ha för sjukdomar, så vänta de och komma ej förrän barnen störtat ut genom oksan på hemväg. Då dröjer det inte länge förrän jag har några stycken sittande kring elden, då slängs kaffepannan på, och det pratas och skrattas och är trevligt och alla låtsa de som om de alls inget ärende ha. De vilja inte gärna fram med vad de ha på hjärtat förrän de äro ensamma med mig och Ellekare, och på det sättet kunna de ibland bli sittande kvällen över. Den ena ska vänta ut den andra, och ingen vill ge sig och gå först eller tala först, men till slut inse de då, att ingen återvändo ges, och med många snirklade vändningar kommer ärendet fram. Det är minsann svårt nog bara att förstå sig på deras beskrivningar av sitt onda.