— Det är bra att dö ung, viskar Marge, och jag förstår, att hon menar det till tröst. Men det är klen tröst, och jag känner mig inte något nämnvärt gladare, ser bara in i elden och undrar för mig själv, vad jag ska dö av. Med ett gör Sanna en ivrig rörelse och ropar:
— Du, från vilket håll hörde du det?
— Från norr.
— Från norr. Då är det inte du, som ska dö, det är inte du som ska dö! Det är någon nära dig, men det är inte du. Från söder hade varit du, men nu är det inte du, lärarinna. Du får leva länge. Det är någon nära dig, som dör, någon hemma hos dig i ditt land.
— Vem tror du?
— Vet inte, men det blir innan året är slut. Det blir snart när det är norrifrån. Herra siunit, Ibmil siunit! Voi, voi!!! Du får gråta!
Jag känner tårarna nära redan nu och tar en kopp kaffe till för att få något att göra, så jag kan vända bort ansiktet. Men inom mig undrar jag: Vem? Vem blir det? Vem dör “hemma i mitt land“? Ty så stark är dessa människors tro och tillit till det övernaturliga, att det strömmar över till främlingen, att det strömmar över till mig, så att jag i dagar går och tänker på och förbereder mig på det bud jag snart ska få.
Och jag får det! Inte fullt tre veckor efter det jag undfått profetian så kommer dess uppfyllelse. Och jag känner ingen förvåning. Jag har vetat det. Kyrkklockornas klämtande ute från öde slätter hade berättat mig det för länge sedan.
Solen har gått ned bakom den skarpa, vita fjällkammen långt borta, björkarnas späda grönska doftar — doftar så den rosenröda luften vaggar av vällukt, och ned mot sjön drar en flock skriande vildgäss. Vattnet är svart och blankt mellan strändernas brungula ram, och en smal, högstammad båt glider stilla över dess yta, medan nät efter nät sakta faller mot djupet. Av pojken, som ror och flickan, som lägger ut, synas bara ett par orediga konturer över båtens kant, ibland höras deras röster — unga och milda, och en gång ett skratt, som klingar länge i tystnaden. En get bräker, utdraget och bedrövat, i längtan efter gammen, hans klocka pinglar ett par sorgsna slag, och långt borta svarar en annan. Det skymmer, det skumnar mer och mer, röken går rätt upp ur kåtornas räppen, och några bleka små sommarstjärnor tindra i väster. Sjön blir allt svartare, snart ser man inte båten längre, och inne under björkarna ligger dunklet tätt.