— Den är tung, den! Jag går fram och lyfter på den — femton kilo, så visst som ett. Men det är ingen prinsessa, bara en säck full med syregräs, som ska användas, när renmjölken torkas. Tre mil med den bördan och efter en hel dags strängt arbete med hopsamlandet. I glödande solsken. Den lilla magra, tunna gumkroppen — vad den måtte kunna hålla ut och orka till det otroliga.
— Hur gammal kan du vara, Rihta? Sextio år kanske?
— Vet inte. Det får du fråga prästen. Jag var femti en gång för längesen en Andersmässa, när jag frågte sist. Jag ska fråga nu vid nästa Andersmässa, om jag kommer till kyrkbyn. — Varför står du här ensam så sent? Det är farligt, när solen är nere, och du ingenting arbetar med. Men du har stål i handen ser jag, och kniv har du i bältet.
Jag ser på yxan, som jag ännu håller i, tar mot höften, där kniven sitter, och frågar med en röst, som är full av den häpnad jag känner:
— Stål! Javisst, men varför är det farligt att vara ute nu om jag inte haft stål?
— Vet du inte? Uldat.
Uldat. Jaja, jag vet, och jag skrattar inte, nickar bara och tänker, att nu ska jag verkligen gå hem med min björk. Rihta blir visst själv orolig, hon mumlar något helt tyst, trär armarna in i laukons rep, reser sig och går vidare utan ett ord till avsked. Hastigt tassar hon på mjuka sockor, björkskogen slukar henne i sitt ljusa djup och stryker hennes trötta gamla ansikte med mjuka små blad.
— Nu är det min tur, det är på tiden, tänker jag igen, sticker in yxan bak i bältet och lutar mig ned för att lyfta stammen upp på axeln. Men det är för vackert, jag går inte — reser mig upp på nytt, glömmer uldat och stål och onda makter och ser ut över sjön. Solen är visst på återväg, luften är sval och gyllen, små blekröda moln speglas i sjöns svärta, och en lom plöjer vattnet, som vore han furste över Tarfaljaure och allt vad däri finns. Den smala båten ligger uppdragen på land och stjärnorna äro än blekare än nyss.
Långt borta tjuter en hund ut mot den vita natten, röken från kåtorna stiger tunn bland dansande mygg, och den ljuvaste av alla tystnader breder sig — den, som är vildmarkens. En tystnad full av ljud, full av liv, full av sång.
Det är som om fjällen sjunga, jorden sjunger, träden sjunga, som om varje litet blad sjunger sin egen tysta vidunderliga melodi. Om det är sjöns skvalpande, en fors som brusar i fjärran, vildgässens låga snatter — jag vet det inte; men man liksom står och lyss och väntar på en ännu starkare ton, en sammanfattning av allt detta underbara. Och det kommer! Som en ljusstråle tränger genom mörkret, som solen bryter fram ur tunga moln, som — nej inga liknelser finnas. Bara en mild röst är det, en entonig melodi med ord som ej kunna urskiljas — en entonig, förunderlig melodi, inte vild, inte stilla, med en rytm som i sig har all vildmarkens stränghet, all vildmarkens ljuvhet. Det är björkdoft och stjärnor i den sången, fjäll och vatten, mossans mjukhet och jordens doft, forsens dån och lommarnas skrik, bäckens rassel och trädens sus.