Och mitt i allt detta, som en klippa den ingen storm kan rubba, stod predikanten. Allas armar sökte nå fram till honom, nå om honom, alla händer sökte hans, som om han vore räddningen ur allt livets elände. Lugn stod han där, orubblig och fast, då och då hördes hans röst genom larmet men ingen märkte det ens. Vanvettet blänkte ur ögonen, syndabekännelserna skakade luften, skriken stego så skärande gälla, att man inte kunde förstå hur det var möjligt för människor att åstadkomma dem, att denna krälande, ryckande, vinande massa var människor och inte en mardrömssyn av förtappade andars omätliga plåga och avgrundskval.

Med ens stillnade det. Skriken försvagades, jämmerropen tystnade, munnarna slötos, ögonen fingo åter sin syn. De hårda famntagen släpptes, svett och fradga torkades av — snart satt där endast en samling trötta och bleka stackars människor, som ödmjukt böjde sina huvuden i bön, när profeten läste med allvarlig, trosviss stämma. Och när bönen var slut satte emäntä kaffepannan på, kaffekvarnens prosaiska surrande efterträdde liikutuksians (gängse benämningen på Læstadianernas religiösa extas) verop, och inom ett ögonblick var allt som vanligt igen. Precis som om ingenting hänt. Man skrattade, pratade om renar och väder, om jakter och vandringar — det var, som om aldrig någon storm dragit genom sinnena, som om man bara hela tiden helt lugnt suttit i ring, skvallrat lite och druckit kaffe. Ingenting annat. Och bara för fem minuter sedan hade man kunnat bränna dessa samma människor levande, tror jag, utan att de ens skulle märkt, att lågor rört deras kroppar. Förunderliga folk!

Omkring en veckas tid stannade predikanten i lägret, varje dag var det bön, och nästan varje dag “liikutuksia“, och jämret och skriken skalv över fjällen så man kunde höra det halvmilatals. En lång tid efter det profeten dragit vidare var det stassfritt och enkelt i lägret, men efter ett par veckor började man skymta ett pärlband här och en brosch där, och snart var allt som förut. Utom hos ett par ungdomar, som tappert höllo sig hela sommaren och inte läto sig komma någon fåfänglighet till last. De hade blivit “mycket kristna“ enligt Ellekares utsago, och vunno hennes odelade gillande och beundran. Hon fördömde i skarpa ordalag alla, som inte voro kristna, men hela hennes lilla hjärta hängde vid granna pärlor och rosiga band, och i kampen mellan kristendom och stass, är jag rädd, att stassen alltid avgick med seger. Lilla Ellekare — jag kan trösta dig med, att du inte är ensam om att inte leva som du lär!

*

Och nu är hösten nära — för var dag blir luften klarare och mera genomskinlig, fjällen kläda sig efter var natt i en vitare och vidare kåpa, solen går ned och lämnar jorden i mörker och går upp igen, precis som en vanlig och förståndig sol. Ännu äro blad och gräs gröna, men varje morgon ligger ett vitt frosttäcke över skog och mark, och en dag, när vi stiga utom oksan, är allt det gröna borta under ett decimeterdjupt snötäcke. När solen börjar värma smälter det bort igen, men man får ändå en förnimmelse av, att vintern lurar i bakhåll. Skymningen, som vi ej sett på månader, blir allt längre för var dag, kvällarna allt mörkare, och nätterna komma med kyla och stora klara stjärnor, som glimma över räppen så man knappt vill sluta ögonen till sömn.

Det är en kväll några dagar innan skolan ska sluta, skymningens blå skuggor dra över dalen, och jag sitter ensam i min kåta, där elden flackar och snart håller på att dö ut. På andra sidan härden sitter Tsappe med huvudet på sned och tankarna lite varstans, mest på sin rygg antar jag, som ännu bör svida efter en grundlig bastonad — man går inte ostraffat upp i boasson, när ens matte händelsevis vänder ryggen till, och stjäl ett stort stycke färskt renkött, som är avsett till något helt annat än hundmat! Och som vi båda äro missnöjda med varann sitta vi i trumpen tystnad, elden brinner allt svagare, snart ligger det bara några glöd kvar och pyr. Utanför lockar Ellekares mjuka röst på geten:

— Gitsegaitso bode! Gitse nokkelpie!

Och långt bortifrån de andra kåtorna kommer samma rop — lockande, smeksamt. Blåare fladdra skuggorna, rödare lyser glöden, tystare blir luften runt om:

— Gitsegaitso-o-o-o!

Med ett börjar getternas bjällror klinga och hela hjorden kommer farande. Brått, brått med små trippande steg kommer den ur skogen, klockorna om halsen ljuda i takt, och med stor fart bär det av mot de milda rösterna, som locka så sakta och smekande. Några svaga bräkningar höras — sen blir allt tyst. Men jag vet, att borta vid gammen skummar nu mjölken ned i nahpin — den vackert böjda urholkade skålen av björkrot — och pratet är i full gång mellan alla mjölkerskorna. Inte ett ljud tränger dock fram till mig, allt är så stilla, som om jag vore alldeles ensam i hela världen. Tills jag med ett hör sakta sång från kåtan bredvid. Det är Marjas vackra flickröst som gnolar en finsk visa med beklämmande sorgsen melodi och ett omkväde, som fäster sig i minnet och aldrig vill släppa taget. Månen glider upp bakom en fjällkam, en hund tjuter mot den, lommarna kasta ut några jämmer-rop i natten, men över alltsammans böljar Marjas klara röst och blir till ett med den blå skymningen: