— Hon mjölkar getterna, men hon kommer väl snart.
Och just i detsamma stiger hon in, har tassat fram så tyst på sina mjuka skor, att hennes fotsteg ej hörts och vi veta ingenting om, förrän hon står mitt framför oss och småler.
— Har du satt på kaffe, mor? är det första hon säger, men Inka jämrar sig över sin rygg — att hon inte orkar mala kaffet. Och medan Pirhanne mal på den lustiga lilla kvarnen, gnider jag Inkas gamla krokiga rygg tills den mjuknar upp en smula. Sen dricka vi kaffe och prata, medan mörkret faller allt tätare utanför och liksom skiljer oss från allt annat levande. Vi sitta där, vi tre, i den sotiga lilla kåtan, vi skratta och prata och bry oss inte om vinden, som susar utanför, inte om mörkret, som klämmer oss inom sina svarta väggar, runt om oss är hemmets trygghet och ro, vi värma oss i brasans röda flammor och lyss till vedens sprakande. Länge sitta vi så — Inka berättar historier från hedenhös, från den tid då hon var ung, Pirhanne talar om hur tung en sorg hon haft, då gossen, som hon skulle gifta sig med, frös ihjäl en natt, när han varit på vargjakt. Han hade fått ett bett i benet, innan vargen blev slagen till döds, och blödde så starkt ur såret, att han blev maktlös, och inte orkade ta sig hem igen.
— Sörjer du honom än, Pirhanne?
— Ånej, inte sörjer jag. Men jag ville ingen annan gifta mig med, och nu är det tomt, när man börjar bli gammal. En ska ha ett manfolk, som ser till hjorden också, om det ska bli något med den.
Inka säger ingenting till detta — hon har glidit utanför vårt samtal, ser bara in i elden och tuggar oavbrutet med sina tandlösa käkar. Pirhanne blir också tyst, hon tänker väl på den gossen, som döden tog, ty hennes ögon ha med ens blivit så stora och sorgsna. Och så reser jag mig för att gå hem till mitt. Men inte som vanligt, utan ett ord till tack eller farväl. Jag ska ju ta avsked kanske för hela livet denna gången. Och jag faller på knä bredvid Inka, som det brukas hos kåtornas folk, lägger min arm om hennes tunna lilla gestalt och mumlar: hyvästi ja kito, Inka! Farväl och tack! Och Inka lägger sin arm om mig, svarar samma ord och lutar för ett ögonblick sin panna mot min axel. Av Pirhanne tar jag avsked på samma sätt, men efteråt lägger hon båda armarna om mig och sin kind mot mitt bröst — hon når inte längre! Och så går jag ut i mörkret och höstblåsten, stora stjärnor lysa, men vägen är svart genom skogen ändå. Jag snubblar och slinter på hala trädrötter, river mitt ansikte på vassa grenar, huttrar av köld i blåsten och önskar mig tillbaka till den varma lilla kåtan, till lågornas fladder, till de låga rösternas vänliga prat.
Men när jag äntligen letat mig fram till min egen lägerplats, glimmar elden i mitt hem genom oksan, som är slagen till sida. Som skenet från en fyr är det, och lyser upp vägen för dem, som irra omkring i mörka natten. Och när jag sätter foten på de smala stigen, som bär mot kåtan, när Tsappe glädjegnyende kommer tumlande mot mig och Ellekare står väntande i dörröppningen — då känner jag i mitt hjärta, att ljuvare hem kan ingen önska, mer strålande stjärnor tindra ej på någon annan himmel, större ro, större frid skänks inte på hela den vida jorden.
LAPPARNE
OCH DERAS LAND
skildringar och studier
utgifna af Hjalmar Lundbohm.
I. MUITTALUS SAMID BIRRA. En bog om lappernes liv af Johan Turi.