Och så blef der en lång brottning emellan den och kandidaten; brasan tillät nu oss andra två ej att se klart i saken, så det blef aldrig bevisadt, att kandidaten slogs i backen, men visst är, att sängen först fick sig en »rundhjuling» och sedan slängdes bort mot dörren medan kandidaten behöll hans fäll och innandöme som ett segerbyte, hvilket hon sedan rufvade öfver på bara golfvet tills dag blef ljus.
Under allt detta sofvo budejorna som det mest förhärdade samvete, men mindre tyst än ett sådant; sofvo så, att väckarurets skrän kl. 6 icke framkallade den ringaste rörelse under det lager af veckadt ylletyg, som jag bredt ut öfver jenternes lätt draperade gestalter. Nu bjöd mig mitt vakna samvete att ruska lif i dem, ty korna råmade otåligt i fjöset och getterna instämde i frihetsropen med de sistnämde talarne.
Vi sporde kandidaten, om hon af nattens erfarenhet, för egen räkning, kunde sluta till, att det är de mjuka sängarne som göra det nuvarande kulturslägtet, särdeles männen, så sömnlösa af sig, att många af dem hellre föredraga hårda krogbänkar och dito golf framför att ligga t. ex. i tältsängar, men fingo ej annat svar än ett sakta qvidande, hvilket vi uttydde som en nyvunnen ömhetskänsla för alla dem som söka hvila på hårda plankor.
Våra budejor föraktade för egen del kaffe, men förvarade dock en kaffekittel, som ett minne af en tidigt öfvervunnen svaghet. Vi hängde kitteln öfver spiselelden, pressade budejorna så de förstodo att vi önskade frukost af hvad huset förmådde.
Du »fladbröd», du sköra, du smakfria kost, du gråhvita, papperstunna kaka, på läppen du föll som på ros faller frost; vi tvingades att låta oss det smaka! Du tronar i husen från urminnes dar och ärad du är i hela landet, för norrmän, du är och förblifver hvad du var, men skåningen sig önskar »Noget andet.»
Men annat bröd stod ej att få hvarken här eller på de andra sätrar vi besökte, ej heller i bondgårdarne, om vi undantager ett blåsurt oting af limpa, kallad ugnsbröd, samt en variation af fladbrödet, bakadt af ärtmjöl eller en blandning af korn och potatis. När vi så till detta bröd, så skört och tunnt, att jag ej kan beskrifva det utan att det faller i sönder, fingo smör skålpundsvis och fet grädde skålvis, tyckte vi att det var liksom ett mustigt hån mot tre varelser, hvilka aldrig ätit smörgås utan att åtminstone ha ett underlag af tunt svenskt knäckbröd, hvilket, i jemförelse med det norska fladbrödet, förhåller sig som en kontraktsprost till en ambulerande folkskolelärare. Jag bjöd ädelmodigt på kakes (uttalas käx, men bör ej förvexlas med moralkaka), ty jag önskade få min rensel något lättad; derför sträckte sig min gifmildhet äfven till de stumt blickande budejorna.
Det var söndag, och kanske det var derföre de sutto så nära hvarandra orörliga på tvärbänken och åskådade mitt arbete. Behofvet af att bland oss utnämna en tvätterska hade nemligen redan gjort sig gällande, och då jag var den ifrigaste bland de fyra sökanden och dessutom hade kandidatens förord, hvilket föll tungt i valurnan, då hon sjelf var egarinna af en ask grön såpa, samt lofvade att biträda mig vid sköljningen borta vid bäcken. Om någon skulle taga anstöt af vårt sabbatsbrott, hänvisa vi till den gamla »långförklaringen», hvari der talas om nödfallsarbete, och så jemföra detta »stycke» med sätrarnes fårskinnsfällar och rök.
Våra två kamrater strålade i kapp med söndagssolen och oss; de älskade fladbröd och mesost, hade en god säng; en ung vacker, älskvärd budeja, som läste Björnson och Wergeland, bakade gräddvofflor, rådde öfver en torkad fårbog samt ett tjog fjorgamla potatis. Vid dessa budskap samlade vi i hop renslar och tvättadt linne, sporde våra unga orörliga värdinnor, hvad vi voro skyldiga, och se, de uppläto båda sin mun, talade och sade:
»Eg veit ikke eg».
Dock efter att ha uttröttat både sig sjelfve och oss med detta svar, visste de, att en resande brukade betala 50 öre för slika fördelar som vi åtnjutit. Vi skramlade i hop summan i så många silfvermynt öresystemet tillåter, ty det var ju ett klingande pris, och som ett sådant blef det äfven framburet. Och så flyttade vi alla tre bort till våra två kamrater; delade med dem potatisen och fårköttsstrimlorna samt afslutade middagen med heta gräddvofflor och eget kaffe. Vår älskvärda värdinna behandlade oss som kära gäster, log och rodnade då vi talade om liqviden; derför skall också denna bli en liten hemlighet emellan henne och oss.