»Se snö, snö, der borta i de närmaste fjellryggarnes remnor!»
Snö! och solen gassade från en skyfri himmel, fjärilar gycklade med blommor, och myggsvärmar visade oss en så närgången uppmärksamhet, att vi kände oss fasligt stuckna.
Redan nu hade vi flere gånger skiftesvis beklagat oss öfver den förste dameskräddaren Adams förtviflade idé att sy kjortel åt sin hustru, och vi hade i djupet af myrmarkerna harmats öfver mannens efterhängsna förkärlek för detta plagg genom hela kulturhistorien. Och då vi kraflade uppåt någon hård, brant fjellsida, vädjade vi till den och likställighetsfrågan, om tiden ej nu vore inne för att befria åtminstone ensligt sinnade vandrerskor från ett plagg, som i så hög grad försvårade vårt framåtskridande. Då terrängen emellan en uttorkad ströms rullstenar och ett klippströdt dvergbjörksfält nu erbjöd tillfälle till en mera samlad marschordning med dito tankegång, uppgjorde vi förslag till en ny beklädnad för qvinliga turister.
Qvinlig ylleskjorta. (Röster ur hopen: »Den gnager! Tänk på fårfällarne!»)
Rått silke då, eller i brist deraf linne (»Hör, hör!»)
Mörka, vida yllebenkläder, bundna vid knäet. (En äldre stämma: »Kanske något längre och snäfvare.»)
Turkiska byxor då, knäppta vid fotleden, för de äldre. (»Nej, nej ingenting turkiskt!»)
En lätt mörk underkjol med lifstycke. (En röst: »Med kråkspark eller taggar i kanten.»)
En slät mjuk kjol, räckande till halfva vaden (Fyra röster: »Vackra ben») samt kofta.
Mörka strumpor och höga mjuka snörkängor med tjocka sulor (Fem röster: »Och plats för tår och liktornar.»)