I en tid, då skrifsjuka rasar värre än koleran i Spanien, svårare än pianomusik bland oss svenskar, och grymmare än den härjande europeiska kassaförsnillningen, är det för hvarje moralisk författare en pligt att gifva läsaren ett antagligt skäl för det han—förf. än vidare utsprider farsoten.
Ett sådant skäl har jag, med mina fyra kamraters hjelp, efter ifrigt sökande funnit, och då vi besett det på alla sidor, vridit och vändt det, värre än våra finare krögare vända den nya kungliga förordningen om stängda värdshusdörrar, erhöll den funna förevändningen—nej skälet var det ju—följande form.
Vi skola utgifva en bok, som kan blifva ett bidrag till kännedom om norska folket; aflifvar den gamla sagan om, att det är omenskligt dyrt att resa i Norge, och slutligen ingifver »många landsmän af båda könen» lust och mod till att stärka kropp och själ med fjellvandringar i detta af svenskar så föga kända broderland.
Då vi nu en gång voro komna i en höghvälfd folkvänlig tankegång, beslöts det tillika att vi skulle lemna vissa detaljerade upplysningar till praktisk nytta för vårt eget kön, hvilket vi kände oss stå närmast, efter som vi ej hade någon manlig person i vårt sällskap. Derför vill jag be alla manlige läsare, som möjligen råka få tag i boken, att läsa inledningen, och så hoppa öfver alla »förberedelser» ända tills han ser rubriken: Mjösen.
Ett ytterligare stöd för denna min uppmaning har jag i det omdöme, som fälts af en aktad manlig kritiker, hvilken läst manuskriptet. Han sade mig nemligen, att män ej hysa något synnerligt intresse för damtoiletter och dess små hemligheter, d. v. s., han sade, att män ej bry sig om att läsa om sådant. Se, derför har jag på mina och kamraternas vägnar gifvit denna lilla vink i inledningen, för att låta alla våra läsare förstå, att ju längre de komma in i boken, ju roligare blir den. Man bör göra hvad man kan för att uppmuntra sin nästa till ihärdighet.
Malmö, i skilsmessans stund, 21 augusti 1885.
Alla fem reskamraterna
genom
AVE.
Förberedelser.