Jag skämdes starkt på Sverges vägnar, men inte kunde jag tillstå ett större folks underlägsenhet gentemot ett mindre i fråga om något, som gick ut på styrka; fast vi sedan alla fem inför hvarandra erkände, att det norska kaffet är minst dubbelt så starkt som det svenska. Man kan naturligtvis kalla det förra skadligt, så bevaras ändå vår öfverlägsenhet.

Efter frukosten och liqviden bar det åter af på säterstig mot Lidsätrarne, en hel dagsmarsch, sade kartan. Hvilken luft, hvilket sceneri på denna morgonvandring! Till venster ett brant fjell med glittrande små bäckar nedför stupet, till höger Dockvattnet och en slingrande, knappt märkbar stig genom björk- och grandungar, skuggande en rik blomsterverld, som tycktes le åt de spridda snöfläckarne i fjellskrefvorna. Vid middagstiden hunno vi till en liten gård, kallad Tjernverket; här hade vi beslutat att äta middag, ty der borde vi kunna få fisk och—sälla hopp!—potatis.

Gården var för tillfället temligen befolkad; vi sågo stadsklädda manspersoner röra sig på tunet och vid sjöbrädden, då vi klefvo nedåt i en lång rad; eftertruppen knappast synlig, då förtruppen helsade på bondhustrun. Några långa ynglingar med skolklassmärken i pannan sysslade med fiskeredskap, men fingo vid vår åsyn ett anfall af vår ständiga skrattlust, hvilket jagade dem bort mot fjöset; men en äldre herre såg på oss med ärliga afsigter att stå emot smittan och visa sig som en bildad man med ett finare småleende. Här fingo vi för första gången göra bekantskap med den vackra norska forellen, fjellörret, men drömmen om potatis uppfyldes ej; det gamla förrådet var nu slut hos bönderna, och den nya skörden stod knappt i blomning. Hade icke fisken låtit sig fånga, så skulle vi äfven här fått den vanliga säterkosten. Nu slöts dock vår måltid och middagshvila med chokolad och norskt kaffe från Brasilien.

Två af de mest mogne skolynglingarne bröto upp samtidigt med oss, och glömmande alla våra föresatser, upptogo vi både dem och deras engelska fiskestänger i vårt sällskap så—långt vägen räckte. Denna, en vanlig säterstig, delade sig dock snart i två, och vi skiljdes helt varma från ynglingarne, men hur vi gingo, kommo vi vid en böjning af stigen åter bredvid dem.

»Ni gå nog vilse!» ropade vi, tvärsäkert antagande att sådant ligger ynglingar i blodet.

»Någon af oss gör det», svarades, och så märkvärdig var fjellnaturen, att vi nu stodo i en samlad grupp, spanande på karta och mark efter hvar sin väg, men funno blott jemnlöpande vandringsstigar.

Det är ödets vilja, tänkte vi och följde våra manlige förare tills vi slutligen alla sju ej mera visste hvar vi befunno oss. Det bekymrade oss dock föga, ty vi stodo då midt ibland en flock menniskovänliga kor, och på en aflägsen höjd, på andra sidan om frodiga inhägnade ängar, låg en större säter, dit två af kamraterna gingo för att bespeja nejden.

Efter en längre väntan hissade de framryckningssignal; vi klättrade öfver diverse gärden, vadade genom det höga, redan daggiga gräset och följde efter till sätern. Här lemnade våra ynglingar oss, sedan de först öfvertygat sig sjelfve och oss, att vi voro dragna ur vår rätta kosa genom att följa dem. Reflektionerna gjorde sig sjelfve och besparade sålunda oss ett obehagligt arbete inom det psykologiska området.

Sätern hette Aulstad och sades tillhöra Björnson, fast han, som säterguten upplyste, aldrig hade besökt den under de år han, gutten, skött den. Här var nemligen ingen budeja, utan karlen skötte, med gjäterguttens hjelp, hela mjölkhushållningen. Ehuru vi nyss haft olägenhet af manligt sällskap, skulle vi dock gerna velat stanna här till följande dag, ty kartan visade, att vi hade långt till Lidsätrarne, men gutten tycktes vara mindre hågad för en sådan inqvartering och erbjöd oss en vägvisare. Hans vetgirighet förledde honom dock till att göra lika många frågor om oss, som vi gjorde om nejden, och då han hörde att vi voro svenskor—detta hör dock ej den norska allmogen på språket—bad han oss skrifva våra namn på förstuguväggens ljusa timmerstockar, »så att Björnson kunde se dem, om han kom dit».

Vi ritade och han läste, och när han stafvat sig igenom titeln: med. kandidat, vände han sig om och sade: »Hvar är han då?»