Följande morgon fann jag en butelj bränvin på Svend Opsals hylla, då jag der sökte efter tändstickor, ett ytterligare skäl till blygsel för mig, när jag såg att hvarken den kalla natten eller den blifvande bädden på golfvet ansågos vara anledningar nog för att »styrka sig»——
Med tillhjelp af klöfsadeln redde husets egare sig ett läger på golfvet; de andre männen lade sig helt enkelt i sina kläder; elden slocknade så småningom, och det sista jag hörde var Svend Opsals röst: »Jag får upp tidigt och bränna bönor!» Hertha hade under hela föregående scen med stor framgång spelat rolen af »den sofvande sköna hos röfvarena», men jag såg nogsamt, att det blott var höjden af dramatisk föreställning.
Svend Opsal sof ej öfver sig, ty redan vid fyratiden ersattes den nu bortdragna röken från männens tobakspipor med oset af brända kaffebönor, och så snart kaffet var färdigt, blef det åter lif i de andre männen. De reste på sig, sökte reda på hvar sitt par ben i den orediga hop af dylika, som upptog golfvet; sträckte på armarne och anmärkte något om kalla nätter; derpå följde allmän kaffedrickning med fladbrödskrasande, och så lemnade tre af dem stugan.
Opsal och gutten sysslade ännu en stund der inne; den förre kokte en ny portion kaffe, och då han märkte att jag ej längre blundade, sade han: »Du har nog ej sofvit godt, jag såg du var orolig; nu har jag kokt kaffe åt er, ni må dricka när ni ha lust, ty nu fara vi alla på fiske.»
Men då jag ett par timmar senare steg upp och tittade genom fönstret, lågo alla fem karlarne på backen utanför; de hade ej haft god vind till fiske, men ville ej mera störa sina objudna gäster inne i stugan. Vi två sängkamrater klädde oss så fort vi kunde, för att kunna komma ut och skaka hand med desse hedersmän.
Vi tillbringade hela förmiddagen hos Svend Opsal, som stannade hemma, när de andre drogo ut, jag vet ej hvart, och nu granskade han vår karta, bekräftade att fjellsjön var en af Risas källor, något som vi trott, och att vi från den punkt, der vi tändt vårt nattliga bål, hade endast ungefär en mil till Espedalsvattnet. Orsaken till vår förirring, förklarade han, låg i ett par tryckfel på (den icke nya) kartan, så att vi gått förbi Nordboden—de två fiskhyddorna; den fäbod vi legat i på morgonen var Nordbodens fäbod. Med den erfarne gubbens tillhjelp lades nu en ny vandringsplan för att komma till Espedalsvattnet, men denna väg gick nedåt bygden, då ingen af oss för tredje gången ville söka säterstig på andra sidan Risas källor. Vi tyckte oss ha gjort nog, för att förtjena efterverldens aktning, då vi på vårt återtåg staplat nya stenar ofvanpå de, som vi här och der funno upplagda för att beteckna rigtningen af vägen.
Vår värd sade sig vara afgjord högerman, talade med sakkännedom om hermetiskt tillslutna köttdosor (om detta var en följd af hans politiska ståndpunkt kan jag ej afgöra) samt läste tidningar och, som jag tror, hyllade åsigten om männens herravälde öfver djuren, qvinnan deri inberäknad.
Men detta oaktadt smålog han med välbehag mot de näfvertofflor, jag förfärdigat åt Hertha och med hvilka hon nu stoltserade. Då Ellen omtalade, att hennes sjelfgjorda näfverskor (läs hoar!) gått förlorade i det första, kärr vi plumsat igenom, skar han henne och Hedvig hvar sitt par näpna näfversulor till att lägga i skorna, i stället för bindsulorna, hvilka blifvit rent af vridna under nattens äfventyr ute på fjellen. Han gaf dessutom Ellen en stödjestaf för egen enskild räkning, men gutten fingo vi låna till gemensam ledning öfver fjellryggarne, dock med vilkor, att vi drogo vidare strax efter middag, ty gutten skulle följa med gubben ut på fiske.
Gamle präktige Svend Opsal, vi sända dig alla ännu mången tacksam tanke!