Vår förare hissade ett af husets lakan till segel på sin båt, och så gledo vi åter fram på Espedalsvattnet med tillhjelp af roddarens åror, ty seglet visade sig snart vara blott en prydnad för oss alla. Regnet fortfor, det var kyligt i båten, och då kandidaten ej kunde ha hopp om att få ett bål, grep hon ett par åror för att värma sig vid dem. I Vassänden, en gård förstås, träffade vi ett turistsällskap, som ämnade i största hast besöka Jotunfjellen och så jaga tillbaka till Danmark. Damerna sågo nedtyngda ut i deras våta drägter och slokande hattar; under en af dessa igenkände jag en gammal bekant och fick i en hast en kyss, hjertlig, men våt af det norska regnet. Det våta sällskapet steg dock snart i en båt och rodde vidare under himlens strida tårar, men vi stannade qvar ännu en stund, ty Hertha hade ånyo tillträdt sin kokerskebefattning och tillredde mjölvälling vid den flammande elden på spiselhällen. Denna middag på Vassänden, med smör och fladbröd, står i hennes anteckningsbok debiterad med 25 öre personen. Men då jag sedan skulle anteckna något om detta ställes värdinna, som naturligtvis hade sitt namn efter gården, liksom andra norska bönder, skref jag henne för Säfänden. Kamraterna påstodo, att detta, i betraktande af gummans figur, skedde af ädel qvinlig blygsamhet i förening med min tro, att hennes och gårdens namn stafvades med hv.

Under ett fint ihållande regn gingo vi, glada öfver att vi ej voro skapade af socker, den härliga vägen tillbaka ned till Kvistberg, der gästgifvarmor stirrade på oss som om hon hoppats att aldrig återse våra glada anleten. Himlen vete hvad som så förmörkade den unga hustruns blick och nedtyngde hennes sinne! Vi, som trodde att vi lyckats upptöa henne, kände oss betydligt afkylda genom hennes sätt att bemöta oss som fullkomliga främlingar, och drogo oss tillbaka till den stora ödsliga sal, hvilken tjenade oss till arbetsrum, och företogo nya lagningsbestyr på våra kläder, medan vi lyckades uppdrifva en i huset boende skomakare, som åtog sig att bota våra skor.

I solsken hade vi förra gången gästat Kvistberg, åskådat höbergningen på slädar, dragna af de älskvärdaste bland alla ök, den lille gule norrbaggen; vi hade beundrat hundens och grisens lifliga intresse för arbetet, hvilket de bevisade genom att hvarje gång möta hästen i den brante backen och genom glada skall och grymtningar följa honom till ladans bro, och kandidaten och jag kände oss så smittade af denna höbergningspoesi, att vi satte efter hunden och grisen in i ladan för att hjelpa gästgifvarfar att tömma hösläden.

Och nu regnade det, all poesi var försvunnen och blott en otreflig gästgifvaregård återstod. Stämningen förbättrades ej vid tanken på en förnyad bekantskap med den gamla upplagan af köttkakor och mjölk; mina kummintankar, som under vägen från Vassånden, med kamraternas hjelp, tagit gestalt af den finaste grönkål med förlorade ägg och brynt potatis, gick i vatten, ty man hindrade mig från att stanna i regnet och plocka den grönskande örten. Och nu visste jag ej bättre råd att förströ tankarne, än att sköta mitt kall som sällskapets tvätterska, hvilket nu åter igen var nödvändigt sedan vi först hade svettats på vandringarne uppför och sedan blifvit genomregnade på »resan utföre» till Kvistberg. Men vid mitt första ord derom förklarade vägvisarne åter deras missnöje, och det med en kraft, som förrådde deras ömhet om mitt skinn, och Ellen gjorde den förståndiga anmärkningen, att de infödda qvinnorna väl ej kunde berga hö i regnväder och derför nog kunde bevekas till att tvätta åt oss. Hon sammanvek sitt broderi och begaf sig nedför en trappa, hvilken både genom sin lodrätta ställning och trappstegens stora afstånd från hvarandra, lifligt erinrade om »uren» på toppen af Rutenfjell, och återkom efter ett ögonblick med segersäll min.

»Qvinnorna här tvätta åt oss och torka våra kläder i köket, så att allt är färdigt till i morgon. Naturligtvis betala vi dem bra för detta arbete», sade hon.

Vi helsade budskapet med jubel, och vi fyra gingo i en högtidlig rad ned för den omenskliga trappan och öfverlemnade hvar sitt klädbylte till pigan, som mottog dem med en djup tystnad och med en min, som förrådde en viss förvåning, och så återvände vi alla till höganloftsburen, der kandidaten satt och stoppade strumpor, ett arbete som märkvärdigt nog aldrig tröt för denna vår vällärda kamrat.

Några timmar förflöto innan mina tysta tvifvel på gästgifvarmors raskhet klädde sig i ord, och vi hade för länge sedan druckit vårt eftermiddagskaffe, då jag beslöt mig för att göra fjellstigning ner i köket, för att se hur långt det lidit med tvätten. Jag rigtade mina blickar mot taket och såg en tafla af obeskriflig realism. På torkstängerna under takbjelkarne bredde sig alla våra plagg—otvättade med sorgset nedhängande spetsar. Synen var så öfverdådigt lustig, att jag hufvudstupa for ut ur köket och sedan raglade uppför fjelltrappan.

»Ellen, du!—Ner och se på dina tvätterskors gerning!» Jag såg en blixt i hennes öga, skymtade hennes nackfläta i dörren och nedsjönk så redlös i salens händelsevis tomma gungstol. Ellen nedref obarmhertigt de egendomliga draperierna i kökstaket och gjorde ett löfte, som hon sedan troget höll, att aldrig sätta sin lit till en infödd norsk själ förr, än hon hört honom högtidligen efterstafva de löften, hon af honom begärde. Qvinnorna hade ej förstått henne, och för tröga och liknöjda att bråka med frågor, uppfylde de den önskan de förstodo, nemligen att kläderna skulle hängas till torkning i taket.

»Skall jag sitta här inregnad hos dessa idioter, så kan jag lika gerna återvända till hospitalet», tyckte kandidaten, körande sin knutna hand in i en strumpa för att undersöka dess skador, och en grå regnstämning lade sig öfver oss alla vid denna hennes hospitalsjemförelse.

Den väg vi nu ämnade gå till Ringebo eller Skjäggestad bestod af säterstigar uppför ett brant fjell, och sedan vidare från säter till säter in i Gudbrandsdalen. Detta var det billigaste och intressantaste sättet att komma dit. Men regnet gjorde dessa stigar dubbelt svåra, bäckarne svälde och dansade redan ned från fjellstupen, dimman vältrade sig tung ned i dalen; här kunde vi få sitta flere dagar.