Detta gick bra ett skjutshåll, det gick bra två, men vid det tredje drog Ambrosius mig afsides och bad att få köra för mig, ty kandidaten skötte sjelf tömmarne, och detta fann ynglingen vara ett betänkligt tidens tecken, synnerligast för en ung dam, som har fått en körsven vid sin sida i kärran.
Det obehagliga i vår manlige kamrats belägenhet afhjelptes derigenom, att vi vid nästa gästgifvaregård, väl mätta och goda, instoppades alla fyra i en trång, väl tilltäppt—lärftsbur. Här sjöng han sådana strids- och segersånger in i Herthas högra öra, att hon föreslog det vi tre qvinnor skulle lägga en kafle i munnen på honom och så hålla hans unga hufvud ute i det stridaste hällregnet, då han hvarken hade barmhertighet med sin egen strupe eller våra hörselorganer, för hvilka det jemt »slog lock.» Hon kan ännu i dag ej rätt förlåta mig och kandidaten, att vi bara skrattade åt hennes tankar på öfverfall mot sidokamraten.
Vid denna tidpunkt visste vi redan alla tre genom daglig erfarenhet, att hvarken köld eller väta, hunger, törst eller sömnlöshet hade magt öfver vår manlige kamrats »sprudlende lune;» det enda sätt vi kände att få honom att en stund unna våra skrattmuskler en knapphändig hvila var, att försätta honom i ett tillstånd af öfvermättnad, då han vanligen hotade oss med, att han aldrig, aldrig ville »æde mere».
Men dagsmarscherna voro nu långa, och det var ej alltid möjligt att lugna honom tills vi kommo till nästa gästgifvaregård, ty vi hade vanligtvis ej gått långt efter frukosten eller middagen förrän han regelbundet återförde i mitt minne en nu afliden svensk man, som jag i forna dagar hade äran att kalla vår husvärd. När denne herre kom mosig hem, tog hans hemmavarande halfva anstöt af detta tillstånd och förklarade mannen för full.
»Full! Jag? Nej det är du som är full!» förklarade då den manlige hälften af detta kött, som ju var ett, äfven om det ej kunde blifva ense om hvilken del deraf som fått ruset.
Så snart Ambrosius kände de första tecken till matlust, började han: »Ave, nu er du sulten igen, skrækkelige menneske! Ja, det nytter ej af du negter, for jeg ser det; du er åndssvag af sult.—Bare ti stille, du er sulten som en ond räv og törstig som den gloende enden af en rådden syl—jo du er, Ave!» Hvad var under sådana omständigheter att göra annat än äta?
En dag hade vi beslutat att hålla »mellanmål» i någon hygglig bondstuga, och efter något sökande beslöto vi oss för att intåga i en större gård med snyggt utseende. På tröskeln stod en halfvuxen jente, som skyndsamt införde oss i husets bästa rum, en stor sal, under förklarande att »kjærringen er ikke hjemme.» Hennes förtroende rörde oss djupt, ty det hade händt oss ett par gånger i Valders, att små omyndiga barn ryckt till sig de allra minsta i flocken och med dem skyndat hals öfver hufvud in i husen och tillbommat dörrarne vid vår åsyn, och då dylikt aldrig hände så länge vi ej hade någon herre med oss, tro vi, att de togo Ambrosius för en anförare af något slags modernare röfvareband. Nu åtog jag mig att utspörja denna oskyldiga lilla om tillståndet i kjærringens visthus.
»Ha ni någon mat här?»
»Naj da!» utropade hon med en häpnad, som om jag frågat henne om jag fick köpa ett af de smutsiga barn, hon vårdade.
»Potäter?»