Hade nu bara nämde unga qvinna pligttroget utfört alla de till kokningen hörande förberedelserna, skulle jag känt mig trygg, men hon visade sig vara behäftad med en nästan vidskeplig tro på, att barnflickan skulle hålla sitt löfte att skura jerngrytan innan hon slog mjölk deri. Följden af denna tro blef en mulattfärgad anrättning, framburen i en soppskål, med tillsägelse af Hertha, att den genast skulle förtäras, ty der hade varit kokt blåbärssoppa i grytan.
Kandidaten och Ambrosius insågo också genast nödvändigheten af, att utan all öfverläggning gripa verket an innan reflektionen fick tid att utfärda upproriska proklamationer till de invärtes magterna, och då Hertha med sublimt dödsförakt först sjelf tömde en kopp, följde de andra exemplet under hemsk tystnad. Jag flydde från kalaset med bortvända blickar och nöjde mig med andlig spis ur en bordlagd missionstidning tills den lilla norska jenten högtidligt kom med »pölsen», hvilken undersöktes och befans vara en till gulnad ålder kommen fårtalg, omklädd med tarmskinn.
»Skrækkelig föde!» mumlade Ambrosius, med ena ögat fäst på den gula pölsen, det andra på den svartmuskiga chokoladen.
Jag återvände resignerad till min andliga spis, men afbröts åter i min läsning af jenten, som nu, strålande af stolthet, bjöd mig en spilkum rent kokhett—vatten.
Men nu sprungo både kandidaten och Hertha fram för att skydda mig; de hade ämnat att öfverraska mig med en kopp buljong, men upptagna som de voro af deras egen måltids besvärligheter, hade de glömt att slå köttextrakt i det kokande vattnet. Jenten visste troligen, att man i Sverge kände konsten att koka soppa på spik eller korfstickor, och vi hade just nyss fått en »pölsepinne» af henne tillika med pölsen.
»Hvad äro vi nu skyldige dig, lille jente?»
»Eg veit ikke eg. Kjærringen er ikke hjemme.»
Lyckligtvis visste hon att se strålande glad ut öfver såväl betalningen till husmodern, som öfver drickspenningarne till henne sjelf, så att det ej var samvetsqval öfver måltiden som gjorde mina tre kamrater så bleka då de tänkte på densamma. För öfrigt kom kjærringen, en ung qvinna, hem och betygade oss sin belåtenhet med den svenska våldgästningen.
På nästa gästgifvaregård togo vi alla vår skada igen vid ett godt middagsbord och ett präktigt kaffe.
I denna förfinade del af landet fans der vanligen ett godt piano på hvarje gästgifvaregård, och för att för sig sjelf och oss förkorta den långa väntans qval före måltiderna, grep Ambrosius till musiken, något som allestädes förvärfvade oss ett stort anseende. Men att sedan bevara detta anseende var ingen lätt sak, ty Ambrosius kom snart underfund med, att jag var den egentliga innehafvarinnan af sällskapets värdighet samt att denna hufvudsakligen satt i min röde ressjal, hvilken vid bordet fick dölja en del af de skador, som vandringslifvet förorsakat den öfriga drägten. Det gälde derför, att hvarken se upp på honom, när han med en obeskriflig grace och det allvarsammaste ansigte hjelpte till att drapera mig i min »Værdigheds mantel,» eller titta på kandidaten och Hertha, hvilka då vanligen skyndsamt togo plats vid hvar sitt fönster, ifrigt studerande utsigten, medan vissa ryckningar i skuldrorna voro förfärligt smittosamma. Hamnade vi så lyckligt vid bordet, och jag, biträdd af Hertha, började »en åndrig konversation» med de öfrige bordsgästerna, skedde detta under den kittlande förnimmelsen, att vi ute på landsvägen skulle få se hela vårt uppträdande återgifvet med mycket dramatiskt lif.