Den åtta timmars långa färden från Ejdsvold till Lillehammer tycktes inverka särdeles upplyftande på turisternas ben; en oafbruten rad af knäbyxklädda fortkomstledamöter, med och utan kjolar, syntes nemligen under hela färden klifva upp och ned på däckets halsbrytande trappa. Än skulle en rad upp, för att se något som stod i resehandboken, men som vi redan passerat under det de läste beskrifningen derom; än skulle en annan rad upp och titta på de passagerare, som båtar och landgångar aflemnade till oss. Man kunde ju ej vara säker på, att der bland dem ej fans någon bekant.
Jag vill sannerligen ej råda någon europeisk rymmare att afvika inåt Norge, ty der är numera allt för fullt af andra turister och »dyrskue» vid alla stationer.
Vi fem voro dock fullkomligt öfvertygade om, att vårt inkognito skyddade oss från hvarje tilltal och förhör af medresande; men »man skall ej prisa dagen förrän solen gått ned.»
»Nej, ä' ni här!» ljöd det plötsligt midt emellan oss och akterns—Skidbladners förstås—hvirfvelvindar. Och genast grepos två af våra kamrater samt underkastades en noggrann ransakning, hvilken slutades med ett korsförhör. Af detta senare framgick, att dessa nya turister reste med ett större sällskap hattaskar och koffertar, i hvilka senare slumrade utringade ballif, afsedda för helsans styrkande under ett mycket höghalsadt sanatorielif i vinterkappor, på en granklädd bergsluttning, hvilken de resande nu tänkte utbyta mot det ännu kallare Gausdals sanatorium, som ligger på ett högfjell i jemnhöjd med trädgränsen.
Fortfar läkarevetenskapen att gå i denna höga rigtning, hoppas jag att en gång få återse både dessa tillfälliga reskamrater och mina fyra ordinarie, klädda i fiskblåsor, på ett sanatorium, anlagdt af vår egen kandidat på yttersta spetsen af nordpolen.
Dessa modiga sanatorie-troende tyckte dock efter slutadt förhör, att vi fem vandrare voro ena värre dödsföraktande våghalsar, som, utan manligt beskydd, vågade oss upp på öde fjellstigar emellan fäbodar och sätrar.
»Ni kunna ju råka ut för vilda djur!» menade de.
Våra två kamrater läto höra ett diftongfritt Å! i tviflande tonart.
»Vi ha ju insektpulver i renslarne», mumlade jag lugnande, men vågade ej högt trösta de bekymrade resenärerna, ty vi voro ej presenterade för hvarandra. Som man vet, kan endast en allvarsam dödsfara, eller i brist deraf sjösjuka, tandvärk eller häftig vrede ursäkta ett samtal emellan två svenskar, som ej ställt borgen for att de äro oskadliga för samhället.