Nåväl. Kanske var han välvillig. Kanske trodde han sig kunna prångla ut den odugliga francen själv. I varje fall behöll han den och lät mig åka till Mentone (dit turen för övrigt kostade 30 centimer). Och när jag kom dit, trött i fötterna, torr i halsen och varm och svettig över hela kroppen, fick jag en repetition i Johan Jacob Borelii logik.
Det finns i logiken, säger denna skrift, något som heter petitio principii. Det är: när man utgår från en otillräckligt bevisad förutsättning.
Fick Louise av Koburg pengar, fick tyskan i Mentone pengar. Fick tyskan pengar, fick W. pengar. Fick W. pengar, var kasinot sålt och vi alla rika.
Denna kedja var utan en felande länk. Men en av länkarna var inte hållbar.
Louise av Koburg hade fått pengar av Leopold II, åtminstone en del. Tyskan på Hôtel des Acacias hade fått pengar av Louise av Koburg—åtminstone en del. Men W. fick inga pengar, ty tyskan hade rest från Hôtel des Acacias, så fort hon fått pengar. Kasinot kunde dra nattmössan över öronen och sova lugnt ännu en tid.
Allt detta utforskade jag på hotellet i Mentone.
Det var första och sista gången jag blandade mig i Weltpolitik. Det var också första och som jag hoppas sista gången jag tjuvåkte på tåg—hem till Monte Carlo för att undervisa W. i petitio principii.
MONSIEUR ELLÈR I KURRAN
Jag är släkt med en fransman vid namn des Esseintes, om vilken en man, som dog som trappist, skrev en bok. Herr des Esseintes gjorde imaginära resor. Ljuset över en gata eller doften av en cigarrett gör nuförtiden mig samma tjänster, som Cook gjorde mig förr i världen. En algiercigarrett, som någon rökte på ett kafé, befordrade mig i går till rivieran.
Jag gick vid det blå Medelhavet; de gulvita husen med sina gröna fönsterluckor dåsade i solljuset; palmerna rasslade över mitt huvud; och om inga vidare fåglar sjöngo, berodde det på att de uppätits av befolkningen. Ty, som jag engång för länge sedan påpekat, dessa sydlänningar äro ett praktiskt folk, som föredrar en fågel i grytan framför tio i skogen.