—De gjorde, som jag önskade. Nästa dag lämnade jag Petrograd med tjugutusen rubel på fickan och—hallå! vad ser jag!
En kypare med ett allvarligt och drömmande ansikte stod vid vårt bord och sade:
—Önskade herrarna något?
OLAF STORFOSSENS CAMOUFLAGE
I går återvände jag till staden. Inte för att söka ro. Jag trivs på landet, bland de enkla, agrariska företeelserna. I staden har jag oftast tråkigt. På landet kan man också ha tråkigt, men det är den tråkighet som är efter Guds sinne. Tråkigheten på landet är sund, hälsobringande; den beror på att nerverna få för litet arbete. Tråkigheten vid staden beror på dess oro och jäkt, som kunna stiga ända därhän, att de tvinga en författare som Olaf Storfossen till camouflage.
Olaf Storfossen har bott i denna stad i tio långa år. Han är norrman, som framgår av det majestätiska namnet, och vi äro kolleger. D.v.s. vi voro det till för någon tid sedan. För någon tid sedan såg nämligen Storfossens första litterära alster dagen, och sen dess är han inte kollega med någon annan än Aiskylos.
När Storfossen kom hit för tio år sen, hyrde han en lägenhet vid en av de gator som uppkallats efter hans (dåvarande) döda diktarbröder. Därefter tog han fram en karta över staden och en passare. Med den senare drog han upp en cirkel av åttahundra meters radie. Det var hans åsikt, att detta var yttersta gränsen för en människas kroppsansträngningar. De kaféer, som lågo innanför denna radie, kunde man besöka, de, som lågo utanför, lågo över retningshöjden. I denna åsikt understöddes Storfossen av sin maka.
Storfossen hade nämligen gift sig tidigt, så var det gjort, och man slapp sysselsätta sig med bifenomenen i livet. Livet är kort, och det gäller att koncentrera sig om huvudfenomenen. Vilka dessa äro, behöver kanske icke antydas. Den stad, där han slagit sig ned, har tretusen ställen, där huvudfenomenen finnas tillgängliga till olika priser. På den tid, då han flyttade ned till staden, voro priserna så ytterligt låga, att tanken svindlade. Senare, under det olycksaliga världskriget, ha de stigit till den grad, att den norska litteraturen svävat i allvarlig fara att icke riktas med något som helst alster av Storfossens skapande genius. Storfossens förhållande till sin musa är nämligen som germanernas förhållande till kvinnan överhuvudtaget: han blir endast entreprenant mot musan efter att ha förtärt åtta eller tio glas. Och med nuvarande priser såg det en tid ut, som om förhållandet skulle upphöra.
Nu är emellertid att märka, att förhållandet då redan resulterat i ett dussin kärlekspanter, som alla funnos kvar i faderns hem. Ingen förläggare hade velat åtaga sig dem utan en rund summa i förskott. Och denna summa hade Storfossen ingen som helst önskan att betala.
Just i år skedde emellertid någonting. Det startades ett nytt förlag i staden. Storfossen hade sett många förlag startas och upplösas. Intet av dem hade visat sig mera klarsynt än de andra. Hans åsikt om förlag var stadgad. Utan förhoppningar, med ett bittert leende i munvinkeln, lämnade han in sina samlade skrifter hos det nya förlaget. Han uppmanades att komma tillbaka om någon tid. Han hade fått samma uppmaning förr, och han kvitterade den med ännu ett bittert leende. Därefter gick han till en krog innanför åttahundrametersradien och hånade tillvaron med sina maka.