Jag stod kvar vid fönstret med det hopvikta papperet i handen, och försänkt i så djupa tankar att jag inte märkte huru tiden gick, förrän jag hörde min fars käpp slå emot gatstenarna, och såg honom passera förbi fönstret i sällskap med mässingsslagaren, hvilken dock tog afsked vid porten och vände om åt samma håll från hvilket de kommit. Jag spratt till, utvecklade det lilla papperet, läste vid skenet af gatlyktan de tvenne orden: »Tack, Marie», skrifvet af en darrande hand, och hade knappast hunnit stoppa det kära papperet i barmen, förrän min far inträdde i rummet.
»Hvad nu, flicka, sitter du i mörkret?» sporde min far, i det han satte ifrån sig hatt och käpp på den vanliga stolen vid dörren; »hvad vill det säga?»
»Kära fatter!» ropade jag, i det jag skyndade emot honom; »här har varit bud ifrån den där sjömannen, som blef så illa slagen i går.»
»Jaså, och därför sitter du i mörkret?» upprepade han kärft; »hvad har det ena med det andra att göra?»
»Ingenting, kära fatter lilla, men jag blef så ledsen.»
»Tänd på ljus nu först, så får jag höra det andra sedan.»
Sedan ljuset var tändt och luckorna skrufvade, satte min far sig i sin länstol, gaf mig tecken att draga min stol närmare intill hans och frågade:
»Hvad var det för bud?»
»Det var en gammal matros från samma fartyg som han själf.»