»Ja, men det passar inte att en ung slinka som du blir sjuksköterska åt en tocken där pojkvasker!»
»Passar det inte? När skulle det kunna anses opassande att öfva barmhärtighet emot de lidande?» frågade jag litet jesuitiskt, jag medger det gärna; men jag kunde inte annat, »låt flytta honom hit hem, fatter lilla, det vore ju stor synd om han skulle få ligga och dö utaf vanskötsel på sjukhuset.»
»Hm, visst vore det synd,» sade min far, i det han såg på mig med pröfvande blick; »men jag tycker du ä’ bra angelägen att få honom hit? Du måtte väl inte ha förgapat dig i pojken, när du förband honom i går afton? Men det säger jag dig, Miken, har du sådana funderingar så lurar du dig, för jag tar inte någon fattiglapp till måg, det vet du, och Kortz har mitt ord, det vet du också.»
»Tror du då, fatter lilla, att man blir kär i en människa, som man knappast sett i fem minuter?» frågade jag och tvang mig att skratta, ehuru det skar till i hjärtat på mig som med en hvass knif, när jag hörde mässingsslagarens namn nämnas; »det vore väl ändå allt för galet. Och vore han inte sjuk, den stackars gossen, så kan du vara säker på att jag inte det minsta skulle bry mig om honom.»
»Nå, det kan jag väl också tro,» menade min far lugnad, i det han drog stora moln ur sin pipa; »och i morgon ska jag gå ner till kapten och fråga hur dan pojken är, och är han hygglig, så ska jag säga åt stadsfysikern att han får flyttas hit, så få vi se om det kan bli människa af honom igen. Men sätt nu fram kvällsvarden, min flicka. Jag är hungrig, ska du veta!»
Den natten sof jag heller inte mycket, men jag vet inte rätt om det var af oro öfver den unge sjömannens tillstånd eller af glädje öfver att få sköta honom.»
7.
»Ni tycker väl, ni unga,» fortsatte gumman, »att jag är en bra stor toka, som sitter här och talar om mina ungdomsdårskaper för er; men jag ska säga er, att när man blir så gammal som jag är, så värmer det upp hjärtat att få i minnet lefva om igen sin vårsprickningstid; den är ändå den rikaste man har. Och man skall ha blifvit mycket förstockad och mycket förtorkad i själen för att inte glädjas åt att få påminna sig den på nytt.
Men hur det nu var, så fick min far goda underrättelser från kaptenen och dåliga från sjukhuset, och det gjorde att inom två dagar var den unge sjömannen transporterad hem till oss, och bäddades ner i ett litet rum innanför dagligrummet, där jag brukade sitta, — och nu, mina unga vänner, börjades en bra skön tid för mig, ska ni tro. Jag hade alltid varit ensam och utan några jämnåriga vänner, och min far hade aldrig varit särdeles ömsint eller meddelsam emot mig. Nu fick jag någon att vårda, att vara allt för, och jag kan inte beskrifva för er huru jag allt mera fästade mig vid min skyddsling, så kan jag gärna kalla honom, ty han var hjälplös som ett litet barn, och jag tyckte nästan att jag var mera en mor än en syster för honom. Ty fransosernas knifvar hade tagit djupare än man först trodde, och det höll på att bli hjärninflammation utaf, så att många veckor gingo förbi, innan han ens kände igen mig, annat än under korta mellanstunder, och min far som tyckte att det inte kunde vara någon fara för mig att på detta sätt vara ensam med en sjuk, öfverlämnade slutligen den sjukes vård helt och hållet åt mig.
Och ändå missräknade gubben sig, ty hans sjukdom och hjälplösa belägenhet var just det, som främst af allt banade honom vägen till mitt hjärta. Jag hade som ung flicka ett eget, något tungsint lynne, och hvad helt säkert inte ett helt år af dans och fröjd och lustbarheter skulle ha utverkat, det gjorde nu och mycket säkrare några veckor vid en sjuksäng. Men det är så många som gå förlofvade från en bullrande bal, där de lärt känna hvarandra knapphändigt nog under det halfrusiga intrycket af en hvirflande vals, att det kan inte skada om en och annan går förlofvad från utöfvandet af ett sjuksköterskekall: det säkra är att nog kommer den unga flickan från det sistnämnda sammanträffandet med mindre farliga illusioner, än oftast nog från det första. Nå, efter en lång och envis kamp emellan lif och död, segrade dock den unge sjömannens friska och kraftiga natur, och inom kort kunde han stappla omkring därute i det största rummet stödd på min arm; men nu var det jag som höll på att bli sjuk i stället. Jag måste också verkligen hålla mig vid sängen ett par dagar, under hvilka Trudchen i stället fick se efter både honom och mig, medan min far dolde sin oro för mig genom att gå och smågräla emellan mitt rum och den unge sjömannens, om att han hade fått lasarett i huset, och att en annan gång kunde unga sjömansglopar vara litet mindre korta om hufvudet, så kunde en ärlig borgare slippa ifrån sådant där elände.