»Nej, det har han just inte,» återtog Österberg dröjande, »men han ä’ villig och lär sig fäll snart te’ sköta göromålena. Och hvarför jag tog’en, det va’ då mest för att han höll på te’ svälta ihjäl där inne i stan, stackarn. Och så för det fanns just inte några som ville på att ge’ sig åf hit ut, ska jag säga dig.»
»Ne-nej, di har’et väl fetare inne i stan, kan jag tänka!»
»Fetare? Hörde du inte att den där höll på te’ svälta ihjäl?»
»Jesses då, hvad säjer du, far? Kan en tänka sig någe’ tocke? I stan, där di lär ha tockna grofva löner, säger di!»
»Somliga, ja!» svarade Österberg filosofiskt. »Men somliga ha inte någe’ alls. Och sir du, mor, di bara flatskratta åt mig, när jag sa, att vi bodde tre mil ut te’ sjöss; men den här, han va’ glad åt det, han, och jag tror att om det hade varit sex mil, så hade han blifvi’ ändå gladare!»
»Å Gu’ bevara mej, far! Tänk om han gjort någe illa och det va’ därför som han ville bort ifrån’et?»
»Nej, du ska vara lugn, Greta! Någe’ illa har han inte gjort, det ansvarar jag för. Men det ä’ så godt jag säjer dig alltihop med en gång. Han har seta’ inne som försvarslös och har inga betyg; men det ska du inte låtsa om för någon människa, för sir du, nu ä’ det jag som ger’n försvar, och kan vi göra karl åf’en och ha nytta åf’en på samma gång, så tycker jag att det ä’ en go’ gärning, eller hvad säger du?»
»Ja, det förstås, det, bara vi inte får ångra oss,» sade gumman betänksamt, »för det finns ju så mycket elände och så många elaka människor. Och tänk bara, vi som sitter här rakt ensamma — han kan ju ta’ och sätta eld på stuga’ en vacker dag!»
»Så dum ä’ han fäll inte, när han har husrum själf i’na!» menade Österberg. »Och jag ä’ säker på, att du hade gjort som jag, om du skulle ha stadt dig en piga och råkat på en, som vuri’ lika illa ute.»